Nr —LLÄ AA ——m———— — ÄA— AA man, som det tycktes, nära sjuttiotalet. Hvit: lockar omflöto en höghvälfd panna, öfverhölj: med rynkor, och under de glesa ögonhåren fram blickade, trotts det grubblande drag, som låg öf ver anletet, ögonen, med verklig eld. Vill herrn lösa boken? frågade vaktmästaren Jaly blef svaret och den åldrige stack handei i bakre rockfickan, vanliga plånboksgömmaren men utdrog den genast — tom! Mina pengar äro bortstulna! ropade han för argad. Förlåt mig! inföll vår krushufvige vän, tillå ter ni, Min herre, att jag -.-.--Den gamle beskådade honom en stund: pjag ä eder förbunden, min herre! sade han derpå. Boken utlemnades. I sanning, fortfor den nyss talande, jag be griper icke huru det är möjligt att man kan er hålla ett dylikt arbete för sådant pris.p Jag är viss på att ni kunnat få den för änm mindre,, smålog ynglingen, men har det verkli gen något värde?, Ja, för mig.n Ni studerar då Alcbymien? Alldeles!x Förvånad betraktade Berg den talande. Ja trodde icke,, sade han, att i våra tiderp.-.Hvarför ej? afbröt gubben ifrigt; nutiden menniskor äro för underliga. Med förståndet vi! ja de omfatta allt, och bortkasta tron. Men chemiens framsteg har ju redan bevist c rimlizheteny... Nej, min berre! så är det icke, vidtog de andre. Vill ni kanske bevisa edert påståend dermed, att ni säger: guldet är ett enkelt, ett c