THOR WALDSEN. K) EN SKIZZ AF ALBANO: 7 Tak Thorwaldsen, tak for den Krands, du vandt! a Dens Bade de!e vi ju ale; Vaulundur atter sit Verkstod fandt, Og henrykt smiler Valhalle. s OEHLENSCHLAÄGER TILL THORWALDSEN. Danmark har fått konungasorg! Danska folke har klädt sig i djupaste sorgdrägt, icke föreskrilven af konvenansens eller etikettens lagar, mer af denna oändeliga smärta, som med sig: sjelf vet att den ej eger något hopp, som kan öfverrösta. knappast biläg a saknaden. Här gäller således ej den utnötta trösten: le roi est mort, vive le roi! och hvem. skulle vä! dessutom här ha nog mod. egenkärlek och oförsynthet att sätta sig på den lediga tbronen? Men det är också sannerligen ej en thron i vanlig bernärkelse, dit lyckan elle slumpen framskuffar sin man, och der de dyna stiska kalkylerna bero af passadvindarna för dagen ett regentkall, utan längre framtid än folkets god. tycke bestämmer; — nej, det är här frågan orm en thron öfver thronerna! snillets och förtjensten: hedersplats, der kronan är en evigt grönskande lagerkrans, och spiran en frihetsfana, smyckad a ljusets. symboler, och med hvilken skönhetens ge nius lustvandrar genom verlden och seklerna! Albert Thorwaldsen är icke mer. Hans mej sel hvilar — och den civiliserade veriden fälle: nu ef tår på den. Mannen, utan medtäflare oct afundsmän, som snart i ett halft århundrade en väldigt styrt inom konstens blomsterrike och ut stakat sköahetsreglorna för jordens barn; som de ensamt var förbehållet att med sitt hänförande