Aftonbladet – 17 april 1844, sida 2

sin Konungs både insigter och goda vilja; men dess förhoppningar skola likväl till en god del lida afbräck, om den ser Statsrådet kompletteradt på ett sätt, att det utgör en ganska obetydlig modifikation ifrån det gamla systemets män. Enafde första fördelarna, som skulle vinnas med enliberal minister vore otvifvelaktigt att den vådliga spänning, som Riddarhusets och biskopsmajoritetens handlingssätt vid förra riksdagen åstadkom hos Borgareoch Bondestånden, derigenom skulle sätta sig, och regeringen vinna de båda sednare stånden. Men vi fråga, är det någon utsigt att detta resultat skall uppnås, om Ständeraa helsas af en priksaagsminister, i den gamla stilen, bland hvyvilka befinner sig en man sådan som Hr Heurlin, hvilken förra gången var kamarillans snart sagdt erkände hufvudkämpe i sitt stånd, och för öfrigt icke mindre verksam på sitt håll, än herrär v. Hartmansdorff och Lefrea på Riddarhuset att styra trådarne i riksdagsmachineriet. Man skall möjligen svara oss, att detta yttrande utvisar brist på tolerans från pressens sida; att man bör lemna Regeringen tillfälle att handla, samt först se och sedan döma efter handlinsarna. Men så svarade också de ministeriella tidningarne i Frankrike vid den klagan, som oppositionen upphof vid Polignacs inträdande i styrelsen! Folken hafva ofta en förundransvärdt god instinkt att igenkänna dem, som mena uppriktigt med dem eller icke, och om man får tro något härpå, så har väl sällan ett så säkert tecken kunnat hemtas ifrån opinionen, som angående Hr Heurlin, utan att räkma det inkonstitutionella deraf, att han, i egenskap af ecklesiastikehef, är sin egen förman, såsom tillika Ordförande i Holkonsistorium. Vi hafva många gånger funnit anfall i andra tidningar emot Hr Heurlins enskilda personlighet, hvilka vi ansett alltför bittra; men det är å andra sidan lika svårt att förklara möjligheten deraf, att denne impopuläre man skall kunna; emot hela den stora majoritetens önskan, hänga sig fast ännu jängre, eller hvilken egenskap) det är, som kan göra honom på något sätt behöflig för en regering, som vill mötas af nationens förtröstan. Denna förtröstan hvilar egentligen på hoppet, att det skall vara slut på kotteriandan och intrigerna, och det är derföre i denna stund lätt förklarligt, att hvarje tecken, hvaraf denna förtröstan kan minskas, väcker farhåga och bekymmer. — 0