Aftonbladet – 16 april 1844, sida 3

1 SKrINSaLet, TYCKS Ul SIR ordlorandekallet tor eUw Stan I som säkert är långt ifrån alt erkäsna honom i denna usui perade värdighet. Denne in-ändare har fullständigt vis: sig icke i något fall bafva förbållande till alla de välfö: ftjenta uttryck af vördnad och högaktning, dem porträtt I förf. i nämnde sin artikel ansett för en tillfredsställels Jatt erbjuda presteståndet i Sverige. Men — vi affinitat ) — bar ban fästat sig vid de, lyckligtvis fåtalige exem plen, der, äfven i denna klass, sedeforderfvet, tillfölje den menskliga svagheten, råkat intränga. Nu är sålede att tillse bur han lyckats i försvaret af en sak, den ha icke illa låter förstå, fordrar sitt försvar just af honom I Han förebrår någon antydd medredaktör i Biet, att I med ett enda ord hafva försvarat de gamle embetsbröder nes kränkta ära. Det är således desse fåtalige, i förne dring och sedeförderf försjunkne, som han fordrar, att de: påpekade, presterige Bi-redakt. skall uppstå och försvar såsom gamla kamrater och stalibröder. Detta är förmyc I ket begärdt och förmycket beskylladt. Har man någon sin hört någonting sådant! utropar han i ifvern af si Tesprit de corps. Porträttförf. svarar: man har ej blott hör det, utan man bar äfven sett det. Ja, herr ins., i denn; vinter har man sett en yngre prestman, på vägar och sti gar, på krogar och värdshus, sköteslös och objelpligt druc ken af bränvin. Jag hoppas att ins. skonar författaren för sakens skull, fråa bevisningen af detta faetum, hvil ken bevisning skall. om så nödigt finnes. genast presteras jemte nigra andra i samma ämne, lika obestridliga facta Men detta är, Gudi lof, de fåtaliga exemplens, klass. Ins. är mycket förgrymmad öfver för!:s påstående, at den unge prestmannen, tillfö!je af sin korta utflygt i verlds lifvet, är någon gång sedd under en blyg försagdhet oc! rådlösbet, som icke sällan urartar till hvad man kalla; tafatthet eller tåpighet, och ban försvarar sine embets. bröder med följande ord: vhvarför ock den unge prest maunn n, lefvande i, verkande för det andeliga, stundon får en anstrykning af skygg förlägenhet, i umgängt med våra dagars idefattige sprättar, hvilka i den mo derna fracken — — etc. Hur tacksamt rörde skolaickt de unga presterna finna sig af detta varma försvar? Kar en tombufvad sprätt, en modern frack, ett par glacehand skar försänka presten i en skygg forlägenhet, är han då ej tafatt och tåpig? I hvilken förlägenhet skall han dö icke råka vid åsynen af mensklighetens mest ingripande vigtigaste, brydsammaste, mest förkrossande lifsbilder ? Er dyik anklagelse vågade sannerligen icke porträttförf. ka. sia öfver det unga presterskapet. Men vid den i porträttförf:s artikel förekommande afspegling af de boppfulle, icke fåtalige, upp:yste, birdade, älsklige unge prester, dervid har ins. icke haft någonting att förmäla — sejunctur aseo— — — Det egentliga corpus delicti af porträttförf:s artikel, önskan af ökade preststudier, möles af ins. på det sätt, att han gör presten till en skolpilt och ingenting mer. Så är då skolan en anstallt för prester,. säger denne scholaris perpetuus. Om i detta försvar för presternas lärdom, ins. velat inlägga en sarcasm, en qvickhet, så är den så groft sårande för den presterliga värdigheten, att han icke kan, och icke bör undgå en tillrättavisning a! ståndet sjelft. Vi vete alle, att gymnasialkunskaperoe äro för presten målet för verids!ig lärdom, men att den i trivialskolan skulle söka sin fullkomuing, det är en orättvis beskyllning, det är djerfvare än förf. hade väntat af våra tider. Han jemför derefter prestexamen i vigt och omfång med kansli-, hbofrättsoch kameralexamen. Hvad de 2 första beträffar, så har icke ins. skaffat sig nödig upplysaing derom, att desse embetsprof precideras af förberedande examina. Presten ingår, efter aflagd studentexamen, directe i de theoretiska och praktiska profven, -f hvilka prest-, och pastoralexamen äro blotta repetitioner. Och hvad de civila embetsprofven beträffar, så har veterligen ännu ingen professor i statistik eller juridik förklarat desse prof för blotta lexor utan sammanhang. Men med ins:s tillåtelse vill iag här (ur Studier, krit., not. A2 37, den 3 December 1843) lemna en afskrift af ett yttrande, fälldt af en af tbeologiens veteraner i Sverige, professor emer. M. E. Ahlman i Lund, som tillbringat en lång menniskoålder med presters undervisning och examinerande: Man kan visserligen invända, att dogmatiken, ehuru den hittills icke varit spekulativ, likväl icke varit för blifvande prester annat än en lexa, emedan de fleste icke fattat dogmerne i deras systematiska sammanhang, och således ännu mindre qvarhållit dem såsom nära förenade. Så vågar professor Ahlman tala sedan han först nödeligea ordat om det ofullständiga i perpedeutiken. Ins. beklagar förf. i bvars omgifning en så föraktlig prest fiones Förf. kuade varit än beklagansvärdare; tänk om ing. funnes i denna omgifning! De ochrior ins. under sim skottid författat, ven tydlig förberedelse på den framtida predikan, torde tarfva att än en gång gemomgå skolmästarens (rectors) censur. Ty den predikan han sednast höll i Aftonbladet, kan knappt vara värdig en scbolaris perpetuus, men ingalunda en kaplan i Södermanland — (Sörmland?) — för hvilken många af de utmärkte lärares blotta namn framstår (framstå?) som en erkäad mätare på snillet och skickligheten; men i hvilken predikan det chaotiska och ofruk!bara i brist på öfning och läraktighet af lifvet, ännu icke låter ordna sig till den rediga härfva, bvarifrån tråden otrasslad löper. Den länge öfverklagade ensidigbeten (i skolundervisningen) är afbulpen, säger ias., genom fnsättandet af lärare i humaniora och geaom realgymnasier. Denna riktning åt det presterliga gjorde ock, att ynglingar med tröga naturgåfvor och svår fattning fordom kunde slå sig till presier. Kaplan i Sörmland! skrif om denna chria, och begagna aidrig mer apothekaren Riis till mönster i vältaligbeten. I vår tid, säger ins., är det omöjligt att tröghufvade ynglingar kunna slå sig till prester. Datta är falskt, ty utan aut vara prest, kan ingen blifva kaplan i Sörmland, Sedaa denne insändare icke med ringaste bevisning förmått öfverändakasta beskyllningen att bland den fåtaligaste kassen prester, osedlighet inrotat sig, sedan han, för att bevisa presterskapets lärdom, gjort storskolan til dess uppfostringsanstalt gjort presten till skolgosse, sedan han, för att visa presterskapets verldsvana, låtit det falia ur koncepterne vid åsynen af en spratt och ett par glacehandskar, och sedan hn med egna och andras ord tilbörligen skolat upp bofpresterne; så anser sig denne presterskapets försvarare hafva ändat sitt ärorika värf. Men hela denna utflygt hade okaplan i Sörmland ännu en tid kunnat spara sig, ty porträttören bar längesedan insett sin skyldighet, att dokumentera sitt påstående om bebofvet af ökade preststadier och har till denaa ända till Sv. Biet insändt eftersatsen till den omtvistade artikeln, en på facta grundad tablå öfver prestundervisningen i Sverige. Förf. har rönt det ebohaget, att ännu icke se denna artikel i Biet isförd. Skule den äfven der ej vinna en ptats för offentigheten, så vil dock förf. p35 annat håll göra den för allmänheten tillgänglig. Hvad ins. sedan yttrar om det o:imliga i prestens aflöningsvikor, det är så förnuftigt och vä betänkt, att det fallständigt bevisar, huru den, som är o!ycklig i andans vältalighet, är bott så mycket lyckligare i magens. Apothekaren Riis är ej mera igenkännelig, utan framstår i dennsa afdelning förestäl ningen om en mera klok och tänkande man, än man i det föregående får antaga. Måtie kap an 1 Sö: mland derföre för framtiden antinagen Ööfveriemsa sig åt studierna af den cbilligt försvårade pastoralexamen, eler, om sånggadinnorna locka honom, låfe han då utgjutelserna blifva ett fynd för en öfverra skad framtid. Den närvarande tiden afstår sin ande! åt en kommande. Förf. till Porträller ur våra dagars litteraturhistoria. Ovagståeode artike!, som jemte insertionsafgift blivit