Aftonbladet – 16 april 1844, sida 2

NyNken de misstänkte na:va Ulspriat ett rykte. De lära derföre hafva blifvit strängt straffade. KÖPENHAMNSRESAN. Redaktionen har, med anledning af hvad förut i tidningarne förekommit rörande deana tillämnade men inställda resa, med gårdagsposten från Upsala fått sig tillsända tvenne artiklar, hvilka här införas. Den första är en ganska vigtig upplysning från Jandshöfdingen friberre Kramer, och lyder sålunda: Utan att inlåta mig uti svaromål på de, med anledning af en note i tidningen Thorgny JM 26, af flera tidningar gjorda misstydande framställningar, anser jag mig dock böra förklara, det jag väl, under det den tillämnade Köpenhamnvsresan här var ett allmänt samtalsämne, för några få uttryckte den åsigt, att nämnde resa i år, under landets nuvarande allmänna sorg, vore mindre lämplig; men att politiska skäl för dess inställande hvarken varit af mig kända eller framställda. Upsala d. 43 April 4844. R. von Eremer. — Den andra är från en studerande, och innehåller äfven några upplysningar som torde förtjena meddelas, såsom ländande till slutlig reda i saken. Läsaren lärer dock sjelf observera, att den af frih. v. Kremer lemnade förklaringens innehåll icke synes varit författaren bekant vid nedskrifvandet: En student, som icke kunnat medfölja på den ifrågasatta resan till Kjöbenhavn, om den blifvit af, och således ej tecknat sig för deltagandei densamma, men som dock på det Ilifligaste intresserat sig för den och med största uppmärksamhet följt allt hvad dermed haft sammanhang, som ock nu sörjer, ja — såsom medlem af korpsen — nästan blyges öfver sakens snöpliga slut, anhåller att genom Aftonbladet få meddelade några (endast för icke-Upsalaboer behöfliga) upplysningar om Kjöbenhavns-resans inställande. Till upphäfvandet af det vackra beslut, som en del härvarande studenter fattat, att i gerning med ja besvara Danskarnes sista ord här i fjol — velkommen til Kjöbenhavn neste Sommer! — har man i tidningarne (Thorgny och efter denne Stockholms m, fl. tidningar) avgifvit tvenne orsaker: Prof. G—rs offentligen uttalade råd samt en hög persons enskildt tillkännagifna önskan. Sannt är, att dessa två omständigheter vållat det nämnda bedröfliga resultatet; men man har orätt deruti, att man anser dessa omedelbart hafva verkat de Nittios utstrykande och de Hundrafyras sedan fattade beslut att ej heller resa, oaktadt de väl visste, att det först beräknade antalet (150 å 200) snart skolat fyllas af nytecksade. Det lig nemligen emellan de nämnda ursprungliga orsakerna och deras slutliga verkan en — ej här förbisedd, men i tidningarne förbigången — förmedlande orsak; om man tillerkänner denna den betydelse, som hon verkligen haft för utslaget i frågan, skall man finna skulden till dettas beskaffenhet i betydlig mån öfverflyttad från de 90 och de 104:s pluralitet till några få ibland dem. Denna förmedlande orsak var den beredvillighet, att gå vederbörandes önskringar till mötes, hvilken träffades hos dem, som skolat utgöra företagets hufvudmän. Man ansåg nemligen allmänt, att, då Danskarne här uppträdde på ett så ståtligt sätt, borde ej heller Upsalienserna komma utan några deltagare, som kunde på ett värdigt sätt representera korpsen; och nu tilldrog sig mot all förmodan, då, efter prof. G—rs hållna tal, tillfälle att stryka ut sig från listorna blifvit lemnadt, och då en hög persons tillkännagifoe agent satt sig i verksamhet, att just flere magistrar, som äga anseende inom korpsen och som, i strax ofvan nämnda afseende voro påräknade, ströko ut sina namn; bland dessa den, som fört ordet vid alla öfverläggningar om resan, — den. som ensam i skrift (om jag undantager tidningsartiklar) försvarade den bittert anfallna, sedan realiserade planen att här stifta ett Skandinaviskt Sällskap, — den, som vid den oförgätliga festen i fjol ensam förde Upsaliensernas talan ), Detta blef naturligtvis snart allmänt bekant och man hörde en och hvar instämma: Se så! nu har mag. N. och N. 0: s. V. strukit ut sig; nu kunna vi ej resa; vi skulle endast skämma ut oss om vi fore; eller säg: hvem skall föra vår talan? — och på denna grund gick nu den ene efter den andre ifrån. . Härmed torde nu någon anse mig — ehuru jag från början synts vilja taga de 90:s parti — ha framställt ett skäl till deras beteende, som ej är mera hedrande, är de som förut uppgifvits. Skulle — säger man — förlusten af ett halft dussin deltagare bland 200 betyda så mycket, så bevisar detta en oväntadt stor brist på förmågor inom korpsen. Imedlertid var denna förlust verkligen af ofvan utvecklade stora betydelse; detta bevisar dock, som man vågar tro, ej så mycket brist på förmågor, som fastmera brist på tillfälle, för dem som finnas, att utveckla sig och att göra sig kända: detta är ett af de många tillfällen, då saknaden af en studentföreniog låtit känna sig. ) Den sistoämndes utstrykande väckte i synnerhet uppseende. Han borde sjelf inse, hvilken förvåning det måste väcka, att den låter skrämma sig från ett företag i de Skandinaviska sympathiernas tjenst, som offentligen yttrat: Hvem skulle väl frukta sådane förbund för gemensamma sträfvanden i vetenskap och konst, för samfälta bemödanden för Nordens framtida ärav? — att den är bland dem, som förorsaka splittring bland de tecknade. hvilken en gåvg så pathetisk utropat: Enighet visner allt! Må den derföre trifvas i Nordanlanden! — att den 4844 vid första vink afstår från förslaget att resa till Kjöbenhavn, som 4843 affärdadg vära Danska