Aftonbladet – 16 april 1844, sida 1

Gud signe er, min vän, Väl smakar pipan än! — — säger den gamle bussaren ganska träffande, att ban, då en kanonkula under en batalj afsköt benet, sträckle sig efter pipan i stö veln och sedan efter sin fot. Och hvad bevisar det? Antagen, mina kära medsystrar, det fall, att vi om natten uppväckas af eldsvåda eller jordbäfning. Hvad skola karlarne väl göra under den hotande faran? Framför allt söka bringa sin maka, barn, eller fästmö i säkerhet? Jo pytt! Först oripa de efter tobakspipan och snusdosan! Och detta skall ej sätta oss i harnesk? Om Aaron, i stället för att taga örringarne, armbanden och åtskilliga andra gyllene smycken, hade tagit karlarnes gulddosor (förutsatt att Israöls barn redan snusade), jag är säker, att han icke biott skulle kunnat gjuta en hel guldkalf, utan en ståtlig 0320 — en Apis, som egyptierne hade. — Nu gitven akt huru vi skola hänsigtsmässigt emanrfipera oss från både rökandet och sausandet. Först och främst skola vi genom sura miner Och blickar gifva våra rökande och snusande älskare värt misshag tillkänna. Hjelper det cj, så Vagra tobaksmunonen en kyss. Det medel likväl, hvaraf jag väntar mig mesta verkan är och blifver — snörlifvet, hvilket är männerna så förhatligt. Snören eder, dyraste medsystrar, så at refbenen knaka och Hjertat icke har rum att slå. Då skola våra värda herrar börja kapitulera. För hvarje dussin prisar — för hvarje tobakspipa eler cigarr mindre för hvarje dag, låta vi äfven ett saörhål Öppet. Det mäste, det skall njelpa! Låten icke beveka eder deraf, att pipskärare och dosfabrikanter, köpmän, tobaksplantörer och hvar och en son har något aut skaffa med den infernaliska örten, skria ack och ve öfver eder. Det ger sig nog snart, Eksom klegolåten från gästgifvarno och hyrku karne i Tyskland, då jernvägarne började anläggas och beröfvade dem deras förtjenst. Men cniga mäste vi vara och ståvdaktiga, ty annars äro ala våra ansträngningar förgäfves! (Ur Thorgny.)