Aftonbladet – 16 april 1844, sida 1

QVINNANS EMANCIPATION. (Af ett ungt Fruntimmer.) Mina kära Medsystrar! Vi lefva i en associationsvurmance tid, hvsri den ena icke vill vara den andra underdånvig och derföre sträfvar att emancipera sig. Man förevitar oss alltid härmningsbegäret såsom ett af våra hufvudfel. Hvarföre söka icke äfven vi derföre att emancipera oss — att blifva sjelfständiga, oafhängiga från det starkare slägtets nycker och öfriga förtretligheter. Dock till saken, som jag har i sinnet. Huru mycket och ofta bar man icke bespottat och skrifvit om oss, för snörlifvets skull! Hela böcker handla till och med derom. Huru otacksamt handlar icke mankönet derigenom! För hvilka andra, än för karlarne, snöra, pryda, sminka vi oss, smäkta, sucka vi? Dermot: hvarföre röka och snusa karlarna? För att behaga oss? Nej bevars, för att förarga, qvälja, bringa oss i förtviflan. Hören J, dyraste medsystrar, mitt öde. Jag har lyckan att ega en rätt god fader. Hvad gör min goda fader, då han vaknar om morgonen? Tackar ban den Allrahögste för sin pjutna hvila? Önskar han de sina en god morgon? Eld! ropar han och sträcker dervid sin hand till nattbordet, hvarpå är aplagdt ett batteri tobakspipor, som jag flera gånger om dagen måste stoppa. Innan min fader ännu uppstigit ur sängen celler påklädt sig, blossar Oupphörligt hans pipa. Rökande sätter han sig till kaffe-, rökande till arbetsbordet (han är lagkarl) och snart är söta pappa inböljd i ett tjockt moln, som vi, om vi vilja tala med honom, måste på bekostzad af våra lungor, genombryta. Så fortgår det hela degen, och hans sista är tobakspipan, öfver hvilken han insomnar, Vi lefva ständigt i den fruktan, att han skall en gång förbränna sig, 03s och hela huset. Alta luktvatten förmå ej förstöra den afskyvärda tobakslukten från Våra saker, och den intränger till och med i de ipnersta lådorne i min byrå. Nyligen gingo vi ut. Vi hade redan kommit till bron, då min fader märkte,