Aftonbladet – 15 april 1844, sida 1

EN MASKERAD). AF H. CECIL. Då Elvira påföljande morgon vaknade, smålog hon emot sin bild i spegeln. Hon hade ju gjort en eröfring! . . . Glädjen häröfver, jemte en känsla af välbefinnande för öfrigt, gaf henne ett visst förklaradt utseende. Hon tyckte sjelf, att hon såg betydligt yngre ut, än hon verkligen var. Men hon kunde icke undgå att göra sig den frågan, om hennes riddare väl skulle vilja fortfara att spela sin älskvärda roll, äfven sedan han fåti veta hvem hans dam vore? Härpå var Elvira ej i stånd att gifva sig ett tillförlitligt och nöjaktigt svar. Detta minskade till någon del hennes lycksalighet, och gjorde henne åter tankfull. — Hvad jag är barnslig! sade hon slutligen; min ålder och ställning i lifvet förbjuder mig ju, att besvara : hans känslor, om han byser några sådana för mig, och det är ganska ovisst. Gör han det icke, hvad är det då värdt, att jag tänker på honom? Hennes ovisshet varade icke länge. Några dagar efter balen kom nemligen Hr kandidaten Axel Wildman att göra en förmiddagsvisit hos fru P. Hennes hjerta klappade, då hon hörde hans navcr. Han, som icke hade den ringaste aning, att den okända damen, hvilken på maskraden ingifvit honom ett så lifliat intresse, var fru P., kände sig alldeles lugn. Haan bade sökt en i grannskapet boende person, men icke träffat hocom hemma, och som han just i detsamma kom att tänka på ) Se Artonbl, Je 89 och 45.