Aftonbladet – 15 april 1844, sida 1

Elvira satte sig i en fördelaktig dager och uti en behagligt vårdslös ställning, väntande att få böra något vackert. — Min frul... Han är för blyg, den stackars gossen! tänkte Elvira... Och då var ban flikvisst så tilltagsen. — Nå, efter ni inte vill bekänna kort, sade hon under ett ljuft smålöje, så lTåtom oss tala om något ånnat... Vet ni, jag hade det missödet att förlora en handske för några dagar sedan, en ganska bra handske, nästan atldeles ny. Kan ni säga mig, huru den skall kunna komma till rätta igen? ... ; Det är hon! Iatet tvifvel mer!... Mortdieu, hvad skall jag göra? ... Säga, att jag icke varit på maskraden?... Då frågar hon min syster... Hålla god min, och fortsätta kurtisen?... En älskarinna fyratio år gammal, och meå löständer!... Hemskt!... Behandla saken som ett skämt?... Det är den enda och bästa utvägen. Alla dessa tankar foro såsom er blixt genom kandidatens hjerna. I detsamma varsnade han under Elviras sbawl den andra bandsken, maken till den, som alltid skulle hvila vid hans bjerta; och han tänkte: den bar hon troligen medfört för att bevisa sin idenlitet. : — Välan! jag vill bekänna kort, min fru!... — Ändtligen! — Men, fortfor ban, ni inser väl min förläbenbet, då jag ännu icke vet, bvad ni tänker om mitt uppförande på maskraden i söndags, eburu ni då hade det ädelmodet att ieke Jåta mig röna ert misshag... Jag spelade en riddares roll, och som ni vet utväljer hvarje riddare sig en dam...