Aftonbladet – 15 april 1844, sida 1

Han hörde någon nalkas. Det var en pigas tunga fjät. Han fortfor att se på målningen, och lät tjenarinnan komma och gå, utan att lemna benne någon uppmärksamhet. Men då han sedan kastade en blick på bordet, se då voro löständerna borta! Kandidaten drog på munnen. Åter hördes steg, lätta fruntimmerssteg. Och in trädde Elvira, enkelt men smakfullt klädd. Hon yttrade sin förundran och glädje öfver Hr Wildmans besök, som vore lika välkommet som oväntadt. Axel studsade. Han hade icke varit i sällskap med fru P. på öfver ett halft års tid, men denna röst tyckte han sig helt nyligen hafva hört. — Det är så vanligt, att man blir glömd af sina vänner, tillade hon. . . Förhållandet bekanta emellan är ofta nära nog liknande det, som råder emellan gästerna på en maskrad: man dansar, pratar och skrattar med hvarandra, och sedan, när balen är slut, igenkänner den ene icke den andre. . . . Har jag orätt? Maskraden! det var ordet till gåtan. Fru P. — den intressanta obekanta — löständerna — mantalsförteckningen — den hvita handsken — allt det der började gå omkring i kandidatens hufvud. Ni har . . pi bar . . . follkomligt rätt, stammade han. Elvira ville inleda honom i ett samtal om konserter, spektakler, slädpartier och baler. Det gick icke. Hans svar voro enstafviga, och ban syntes högst förlägen. — Hvad fattas er, min herre? frågade fru P. leende. Ni ser ut, som ni hade något på hjertat. — Ack min fru! . ..