Aftonbladet – 13 april 1844, sida 3

Isäatelig lydao Ka4e:s Mongt. Majs alierunderdånigs!e och troplichtigste tienare och undersåtere. S. Cronhielm. NR tse———————— SKANDALER INOM ENGELSKA HÖGKYRKAN. Bland dödstecknen för korporationer intager deras i vårdslöshet om sitt yltre anseende ett utmärkt rum; don katolska hierarkier, t. ex., skulle sannolikt ej nödgats se reformationen rycka ifrån sig hela norra lEuropa, om den alltid iakttagit sin gamla regel: licitum est omne, sed caveatur ne fiat scandaluwm ! hvilken man skulle kunna jemnföra med en annan, mindre välfrejdad korporations maxim: stjäla är inlgentling, men gömma, det är konsten! En dylik Jovårdsamhet i bevarandet af utseendet röjer sig daglligen mer och mer inom engelska högkyrkan, och den är så mycket betänkligare just nu, vid de katolska IrlänIdarnes sansade protest å ena sidan, under O:Connells och pater Mathews ledning, och den på nytt uppretade sinnestämningen ibland skottska Presbyterianerna, å den andra. Blott inom den Körta tiden at de två sista postdagarne, medförde tidningarne från Eag!and ej mindre än fyra nya prof på anglikanska presters dåliga uppförande, men icke mer än ett på högkyrkans missbelåtenhet med så beskaffade medlemmar. Den ena bland dessa underrättelser angår Reverend Herbert Marsh, son af förre biskopen i Peterborough och inför domkapitlet öfvertygad om ett skandalöst förhållande till en viss xmadame Londo,. Oaktadt öfverbevisningen, har åtalet emot honom slutats så, att den nuvarande biskopen af Peterborough förklarat sig kunna dervid göra ingenting,; vid hvilket slut den ärevördiges får behålla sitt prebende ostördt och oafkottadt, med en inkomst. af 4,240 om året. En annan reverend, Francis Thomas, har så vida råkat värro ut, som hans bedrifter tagits i betraktande af en verldstig domstol, hvarvid juryn fällt honom till 500 böter. Det var på skandalens bana, som äfven rev. Thomas visat sig: han hade förfört en ung flicka, och sedermera på det grymmaste lemnat henne hjelplös åt sitt öde; likväl under det mest oförsynta hyckleri med gudlighet och fromhet. Man vet ej om patres ha i den sednare omständigheten upptäckt några mildrande skäl till hans förmån; men visst är, att han från prelaturens sida sluppit ifrån all synbar nåpst, och sålunda äCven sitter qvar i orubbadt bo vid sitt andliga kall. Den tredje historien beträffar en viss rev. John Day, om hvilken det uttryckligen finnes anmärkt, att han är 56 år ganimal, sannolikt för att visa att han är en mogen man, som icke kan anses begå någonting af ungdomlig öfverilning. Pastor Day har förgripit sig på sju får; icke andliga, utan helt kreaturliga; men sättet var icke heller menskligt. Till en början hade den andlige mannen blott förflyttat de sju fåren i sitt fårhus, fastän de icke tillhörde honom, utan hans granne, mr Weedon. Denne hade dock visat pastorn den vänskaps:jensten, att gå i personlig borgen för honom, när den andlige mannen kort förut varit i äfventyr att utan en sådan borgen blifva häktad, såsom förvuanen till ett annat brott. Om fårens förflyttning visste borgensmannen ingenting, förr än presten underrättade honom derom sjelf, vid ew tillfälligt möte på landsvägen; han rillkännagaf då att han tagit dem i beslag, derföre aut de gått in på prestens egor, genom grannens förfallna stängsel. Grannen anmärkte likväl, att om de verkligen öfverskridit ägogränsen, så kunde det ej ha skett genom grannens hägnad, emedan denna var bevisligen i godt skick öfverallt. Härpå svarade rev. John, att han under sådana omständigheter skulle hålla sig till fåren sjelfva,. Samtalet tog dermed slut; men rev. John gick omedelbart hem till sitt fårhus, lät en af sina drängar hålla Weedons får, gaf hvartdera ett knifstygn, omkring sex tum djupt i högra sidan, och lät sedan drifva dem tillbaka in på grannens åker. Weedon, som såg dem halta blödande omkring, lät tillkalla en slagtare, och desne förklarade det bästa vara att slagta dem, för att göra pinan kort. Det skedde, och nu upptäcktes huru de blifvit misshandlade. När Weedon i vittnens närvaro förebrådda -presten hans grymma öfverdåd, svarade denne helt oväntadt, att Weedon bara vore en lögnare, emedan fåren aldrig befunnit sig i den andlige mannens våld. Ett sådant svar, som i fall det hade gifvits lekmän emellan, skulle i England fö!jts af en utmaning på duell eller boxvieg, allt efter stånd och värdighet, föranledde Weedon att angifva presten; som blef öfverbevist och arresterad. Men då Weedon förklarade sig vara nöjd med att halva bevisat sanningen af sina ord, och icke yrka något serskildt ansvar, blef presten frikänd af juryn och lösgifven ur arresten, mel en varning blott å rättens vägnar. Högkyrkans fäder togo alldeles ingen kännedom om den hårdbjertade djurplågarens bragd, fastän detta var det.andra brottet, för hvilket han varit ställd inför rätta, under förhållanden som vid begge tillfällena ådragit honom arresteringsutslag. I den lilla steden Cradley, med tillhörande sockenområde, ombesörjdes själavården sedan flora år af en rev. JOAN Jones, mot hvärs uppförande hans förmän icke runnit någonting anmärkningsrärdt, meon sockacboerna så mycket mera. Slutligen ansåg sig hela socknen, med kyrkföreståndarne (churchwardeas) i spatsen, befogad att anmäla sina åsigter formligen inför kapitiet, hvarpå biskopen fann sig icke kunna vägra en kailelss mot den anklagade och utnämnandet af en andiig domstol, vin undersöknisgs anställande. Derigeaom upplystes nu, att rev. Jone:, som är en gilt man, mod fullvuxna barn, brukade besöka en köad bordoll i Birmingham, deritrån hemta ox mamsul,