KR RR ARA Derpå gick barberaren i ett af snårummen. Der började han sjunga en aria, hvars utförande herr Belletti skulle afundats honom. Han bojtide icke, han skrålade icke; det var nå. ot gentilt och behagligt i det sätt, hvarpå han sjöng sitt parti, sådant man väntar sig af denne smidige och -liflige barberare, hvilken visst icke hvarken Beaumarchais eller Rossini eller Mozart velat göra till ett rytande pejons (Förlåt mig, herr Bellettil jag säger bara, som jag tycker.) Man stannade för att höra Figaro, och mean börde honom med beundran. Man gissade hvem han vär: sålunda kunde blott. notarien T. sjunga. Man beklagade, alt han icke bellre engagerat sig vid kungliga teatern, än i generaltullstyrilsen. Emedlertid suto i ett angränsande kabinelt, alldeles ostörda, riddaren och bans dam. Det lilla rummet upplystes af en kupelampa, hvilken spridde ett dunkelt och förtrollande sker. Med skrattet och sorlet från de aflägsnare rummen blandade sig Figaros sång samt en och annan ljuf flöjtton från orkestern. Axel och Elvira voro tysta, de voro lyckliga. Deras ögon blixtrade, han tryckte hennes händer: han hade tillhviskat henne tusen sköna saker, och bennes kinder brunno och vaxet smälte inuti masken likasom hjertat i hennes barm. Det var för mycken sällhet. Mången qvinna skulle kanske i hennes läge glömt sig sjel!, maka, barn — allt! — Eivira glömde sig icke. Svag hade hon väl ofta varit — och huru många äro icke det? — men brottslig — aldrig! Eiler är det ett brott, alt en Gvinna, som, lkasom de flesta, erhållit en bögst ytlig uppfostran, som ännu var ett barn då hon förlorade sin mor, och som tidigt kommit ut i verlden, der hon blifvit lemnad åt sig sjelf, omgifven af förförelser; fostkedjad vid en man, som icke förstod henne, en man, inskränkt och elfvisk, som gifte sig af kapris och bebandiade n hustru med liksilishet och stötte henne ifrån 2; är det ett brolt om en qvinna under sådana