— Klockan elfva; det vwill säga straxt. . . Det fattas bara fem minuter. . . . Tecken der-till gifves genom fanfarer, som ni vet . Louise blef ängslig, och började söka sin väninna. Ilon fann henne, och hviskade: — Det är nu hög tid att vi bege oss härifrån. är nära elfva. 25 suckade Elviro. Redan!... — Jag försöker nuätt komma ut obemärkt. Vi träffas nere i korridoren. — Vi måste ... skiljas, sade Elvira till sin. riddare. — Vill ni gå? .. . Då följer jag er! — Ack nej, för Guds skull! . .. — Skall jag då icke få veta hvem ni är, ni. den skönaste, den älskvärdaste. . . : — En annan gång. Vi skola återse hvarandra, jag lofvar er det. .. . Men nu farväl! Hon tryckte sakta hans hand. I detsamma tappade hon sin ena handske, hvilken hon hade: aftagit. Han upptog den hastigt, och sade: — Så behåller jag denna som en pant och ett minne. Alltid skall den hvila vid mitt hiertalf — Nå väl, behåll den då. . . . Hon skyndade ut. Riddaren vilte skynda efter. — Jag måste likväl se hvart hon tar vägen, tänkte han. Då kom hans yngre bror, den svarte slafven, springande, utan mask, och ropade: — Vår syster har blifvit illamående! Hon har svimmat! Kom, bistå hennel... . — Riddaren svor emellan tänderna, och gick till systern. Man hade skockat sig omkring henne. Det goda barnet, som icke visste att österländska könheter böra vara fetlagda, hade tilldragit snörandet för hårdt. Hennes onda var såleles snart hjelpt. : Emedlertid hade de båda intressanta damerna (Slutet fö:jer.) Vd rg lå