omständigheter någor gång lyssnar med välbeha till smickrets röst; om hon gläder sig, då ho hör sin skönhet och sin älskvärdhbet erkännas sina egenskaper berömmas, om hon emottager e byllning, den hon tror sig vara berättigad att er hålla, och känner sig stolt och lycklig, när ho ser unga män af talanger och snille göra sig ti dragare för hennes triumfvagn, och färdiga att fö hennes skull begå dårskaper? Då var Elvir mycket brottslig! Men oaktadt hennes lilla fåfänga och behag sjuka — dessa fel kunde man med något skä tillvita benne — fanns det likväl inom henn något upphöjdt och ädelt; det var något, sor hejdade hennes fot vid afgrundens blomsterprydd brädd, och som bevarade henne från fall, när fre stelsen ville bringa hennes förnuft på villoväga och med Jjuflig stämma sökte sjunga hennes pligt känsta och samvete till sömn. Hennes hjert klappade varmt för det sanna och rätta. Och de var på allvar, icke för alt smickra eler för at få ett rimslut, som herr N. N., litteratör oc menniskokännare, en af Elviras beundrare, då ha skref en vers i hennes album, kallade henne själ en guldsandsdrifvar, och bad att deruti sit namn få skrifva. Just som Figaro slutat sin aria, sprang Elvir plötsligt upp likasom hon vaknat ur en dröm och sade: — Nej, låtom oss lemna detta rum. Här bör jar bli ledsamt. ! Hon sade verkligen ledsamt; men hvad hon tänkte vet himien, och bjertat det vet j som älsken, j veten det j. Louise hade imedlertid dansat, glad och obe kymrad. Ilon hvilade nu ett ögonblick. Vid si dan hade hon fått en kavajer, som började sam talet med de orden: — Här är fasligt varmt! (Da ha vi det!) — Ack ja, de hör maskerna äro alltför plågsam svarade Louise. Huru sartdemoskerar sälltskape