Aftonbladet – 13 april 1844, sida 1

EN MASKERAD). AF H. CECIL Den efterlängtade dagen var kommen. I skymningen infann sig Louise hos än vän Elvira P., och hade ett halft dussin lådor och pappaskar af alla dimensioner i släptåg. Det var nemligen beslutadt, att samtliga damerna skulle göra sin toalett hos fru P. Klockan hade nyss slagit sex. Således var det ännu ingen brådska. s — Men. hvar ha vi vår Emma? hon brukar annars inte försumma sig, sade Louise. — Ack du, bon kommer inte med. Hon har fått förbinder. — Åh nej, hvad säger du? . — Jo, hör på bara. Hon var här i middagsstunden, och berättade, att en ung magister ai bennes bekanta, en blek och svårmodig grubblare, bade blifvit farligt sjuk, så att man måste vaka Blver honom om nitterna. Och för i natt har hon åtagit sig detta bestyr. Som mannen lär varaen Menniskohatare, den der hvarken tror på :sanning eller dygd, men han, efter bekantskaper med vår vän Emma, börjat få mildare åsigter om sitt slägte, så anser hon för sin pligt att göre allt, som kan stadfästa den bättre öfvertygelsen hos honom. Och derföre försakar hon maskraden, dansen — som-hon eljest är aldeles galer uti — ja, till och med vårt angenäma sällskap allt, allt! . .. Ar det intemakalöst? o— Hur ömt och rörande! .. . Men när jag rätt tänker på saken, så tycker jag ändå om Em: ma. Jag ville likna henne, om jag kunde. — Ah ja, bon har allt sina goda sidor . . Men hvad skola vi nu hitta på att roa oss med tills klocksn blir åtta? Ty förr behöfva vi icke börja vår klädsel : Händer famlade på den yttre tamburdörren Man droz3 på klockstringen. Kling, kling! ) Se Aftonbl, A3 82,