Aftonbladet – 13 april 1844, sida 1

— Nu är j:g säker på min sak; det är hon! sade ban inom sig . . Annu sen: fråga! Hvar bar ni ert hemvist? r — I Christianopel. Riddaren började skratta. — Ja så! Hafva då turkarne börjat bosätta sigi det kära Sverige, i det romantiska Blekinge. Nå, jag må säga! . . . — Augusta menar Constantinopel! inföll den stumme slafven. — Nu glömde du din roll, anmärkte riddaren. — Ni bar också glömt er roll, herr riddaret svarade gossen raskt, elter också har det spanska. ridderskapet större insigter i svenska geografen, än jag trodde. Om min syster vet för litet i den delen, så vet ni deremot alldeles för mycket, — Bravo! . . . byt masker, mitt herrskapt Mamsell bör utföra en stum roll; den unge slafven må talal Turkinnan satt med tå:ar i ögoser. Riddaren märkte det, och hviskade till benne: jag sade dig ju, att det skulle så gå. För guds skull, försök då ej mer att spela en roll, den du icke kan utföra. Tänk, hvilken skam det hade varit, om någon annan än jag börjat språka med dig. Var nu inte ond eller ledsen, min syster! I.gen annan, än personerna som det angick, var vittne till-deita samtal. Riddaren lempade turkinnap. Nu fick ben syr på Figaro, och när ban en stund hade betraktat dennes gyckel och fsasouer, helsade han homom med, Almavivas ord: Ab, är det du, din skurk! — Axel Wild .. .I utvopade F:garo. — Tyst! ss De syntes vara goda vänner, riddaren och bars beraren, — Nå, hus bebagar maskraden dig? Finner du dig road? frågade Figaro. —— Åh nej, svarade riddaren; bär ör just som litet tråkigt, tycker jag. Ingenting om intresse. rar mig eiler väcker min nyfiseshet.;