Aftonbladet – 13 april 1844, sida 1

dansade, som gick ensam med händerna på ryggen hela aftonen. Han hade röd -plym i tocken. — Han är visst en menniskofieade, yttrade en. — Eliler är lian illa i sina affårer, sade en annan. Den sednare gissningen var troligen riktigast. Någon, som tyckte sig igenkänna mannen på gången, frågade honom helt sakta: — Hvad fattas dig, min bror? — Pengar! svarade han hastigt och högt, utan att ihågkomma tid och rum. Och frun, som utbyrde maskraddrägterne, sade att grosshandlaren K. hade lånat tocken med den röda plymen. — Grosshandlaren K. gjorde konkurs några dagar derefter. Man såg en Figaro, liflig och skalkaktig, som ställde till litet oreda der och hvar. Emellan honom och Dulesmara föreföllo åtskilliga löjliga uppträden. En vacker manlig gestalt, i ridderlig dräst, vandrade stolt och liknöjd genom rummen. elt af dem fick hen se en grannt utstyrd dam, som skulle föreställa en turkinna. Hon satt på en divan. Vid bennes sida stod en ung svert slaf. Riddaren betraktade den turkiska danten uppmärksamt och sade för sg sjelf: — Kan det vara hon? Är det väl möjligt att hon verkställt sitt vansinniga infall? . . Ser jag icke i turbanen inflätad den der sbawletten, som jag gaf henre till julklapp . . . det måste vara hon! -O, den tokan! . .. Han frågade slafven om dess herres namn. Gossen skakade på hufvudet, och gjorde ett tecken, som skulle utmärka att han var stum. Riddaren vände sig då till damen, och med en röst, den han sökte förställa så mycket som möjligt, frågade ban hezne: : — Vackra mask! är ni född i Turkiet? — Ja3, svarade hon okonstladt. — Ni säger mig delta ja på ett så bosvanerligt sätt, fortfor han. se — Ja så, tycker pi det?