Aftonbladet – 10 april 1844, sida 1

em — Men någon. gång ändå .inföll frun, nästan litet förskräckt för den der husliga sällheten, och den lilla verlden, och den nDya Ordningen, som hennes man ämnade införa. — Nå ja, det förstås, att vi icke skola lefva som eremiter heller, kära Elvira. Nej, bevarsl.. Jag menar bara, att det skall bli ett annat, ett ännu trefligare lif, än det vi hittills fört! Vänta bara, du skall få se, huru Jyckliga vi skola blifva. Elvira gaf sig tillfreds. . . När en qvinna, ung och skön, någon gång händelsevis tänker på framtiden, på den tidpunkt, då hon skall vara fyratio år, så blir hon bedröfvad och önskarsig döden. Liksom hon lemnar balen just i det ögonblick, då hon är mest omringad af beundrande kavaljerer, då musiken spelår den vackraste valsen, då hennes nöje och triumf nått sin höjd, så vill hon äfven lemn: verlden då hon vet! sig vara mest älskad och följaktligen tror sig blifva mest saknad. Men döden är en underlig och oefterrättlig herre. Han inställer sig aldrig i rätter tid, elle: då man kallar bonom; antingen kommer han fö bittida eller för sent. : Och väl ör det. Ty om de unga vackra flic kornas önskningar att dö uppfylldes, hvarifrår finge man väl då dessa alltför intagande medel åldriga damer, öfver hvilkas hela väsende är ut: bredt ett behag, en stilla värdighet, som alltid måste väcka vår beundran och vördnad? Hvil ken skada och förlust för verlden, om här ickt skulle finnas dessa älskvärdå fruar af un cerlair de, med hvilka man kan underhålla-en lätt oci angenäm konversation, och sedan dessa fryntlig summor, som snusa, lägga patience oeh små sqvallra vid kaffekoppen! . Men hafva vi då ioke fula fliekor? . . . Nej jag tror icke på tillvarelsen af qvinlig fulhet. Fru P. är fygatio år. Behagens: rosor bög vissna. Den fögsta skrynklan visar si3. Blickö är mera tankfull, mindre strålande, manet mer