Aftonbladet – 9 april 1844, sida 3

. VE SMU: 5 FORE BVSKIFJREVe BLANDADE ÄvVINEN;: EN KARNAVALSBAL I PARIS. (Ur en korresp. art. i Frankfarter Konversations Blatt. födde Fastlagen är ändtligen förbi och endas nägra outtröttliga Debardcurs, som först vid middegs tiden, med kläderna i oordning, återvända från der långvariga frukosten, ropa med halhesa stämmor Le carneval est mort, — vive le carneval! till dess någon stadssergeant helt höfligt tillsäger dem: Mine herrar, varen så goda och hållen er tysta och skynden er hem så fort som möjligts. Det är således slut på alia dessa narraktiga upptåg, baler, maskeradtillställningar, -ete, som utmärka karnevalstiden. En bal af egen beskaffenhet, en bal, på hvilken visst ingen af våra sköna damer velat dansa, men många förmodligen velat vara åskådare, vill jag här. omtala. Grefvinnan DE, en passionerad väninna af vackra hundar, skickade i förra veckan ett elegant inbjudningsbref till alla damer bland sina bekenta, hvaruti på rosepapper med guldkanter stod att läsa: Fru grefvinnan DE—s hundar hafva den äran att inbjuda fru vicomtessen N. N:s hundar till en soire den 4:de dennes. Man skall dansa och supera. — Undertecknadt: Lolo, Birbi, Lilli; Fanchette, Diane, Jolicoeur och familjer,. Iden var originell och fann allmänt bifall; Om aftonen den utsatta dagen rullade det ena ekipaget efter det andra till grefvinnans hotell i förstaden St. Honor; betjenterna öppnade dör; som sötaste bolognesare, smidiga vindhundar, uppnosiga mopsar voro i ett hopp ur vagnen och i hotellet, utan att smutsa sina tassar, sprungo uppför stora trappan; en gålonerad betjent öppnade dörren och anmälde med hög röst: Baronessan de D—s hr Toto och mamsell Bichette, eller grefvinnan de C—s3 hr Flonflon oeh fru Reinette etc. Salen var rikt eklärerad, en stor praktfull turkisk matta täckte hela goifvet, kring väggarne löpte en svällande oitoman, på hvilken hundarnes ädla egarinnor sutto; men midt på golfvet trängdes det fyrfotade sällskapet af engelska silkeshundar, spetsar, vindbundar, -mopsar, bolognesare, spaniorer, 0. s. v. med sirliga gyllve halsband , prydda med tunga sidensleifer, och gjorde eller förnyade hvarandras bekantskap, nosande eller morrande åt hvarandra, ofta nog mycket vänskapligt , men ofta utfordrande hvarandra och sökande krakel. Efter bestämda mellanstunder ljödo musardska kadri!jer och strausska vValser, under hvilka herrar hundar och fruar eller fröknar rackor högst graciöst tumlade om med hvarandra. Bland de dansande utmärkte sig isynnerhet en skön silkeshåring, en äkta dandy af sic vas, med lena samimetstassar, långa öron, rik svans, glänsande bruna silkeslen pels, liten inböjd svart nos och blixtrande eldiga ögon. Han var balens lejon; i be-. hagfulla kaprioler hoppade han af och an och gjorde tusen sirliga luftsprång; flero damer påstå till och med att ban dansat polska. Alla tikar sågo honom med förtjusning; det var Triliy, lady E—s älsklingsbund. Klockan tolf serverades på silfvertalrikar supeen, på mattan, sedan man förut bundit en servett för hvar och en af de fyrfotade gästerna, på det de icke skulle spilla på sin vackra pels. Stekt kyckling, frikaså på dufvor, biskuiter och andra gastronomiska läckerheter följde på hvarandra, och gästerna ådagalade visserligen god aptit, men likväl denna moderation och blygsamhet, som utmärker väl uppfostrade bundar. Då likväl bland sällskapet fanns en och annan mindre väl uppfostrad ungdom, hände visserligen, att manfö en delikat fogelvinga här och der morrade, ja till ochi med gaf hvarannan ett hugg; men den ostädade blef genast straffad och förvist till förmaket, der ingen desert vankades. Man omtalar vid detta tillfälle ett vackert drag af en skön angoratik, som tog en desertbiskuit i munnen, sprang till dörren och krafsade derpå; man öppnade för henne och se, hon bar biskuiten till sin fästman, en liten vindhund, som blifvit förvist till förmaket, emedan han, sannolikt af svartsjuka, bitit en mops genom bakbenet. Efter supeen afstamnade munterheten något, gästerna blefvo trötta och sömniga och sträckte sig makligt på soffan och mattån. Klockan tre foro alla nöjda och belåtna till sitt. Så slutades denna bal, som säkerligen länge kommer att utgöra samtalsämnet i hundverlden. Att grefvinnan S., den stora beskyddarinnan af italienska sångare och hundar, icke fattades vid denna intressanta soir, kan man lätt föreställa sig, och som jag en gång kommit att nämna grefvinnan, så låt mig omtala en anckdot om henne; saken skall verkligen för kort tid sedan här hafva tilldragit sig. Grefvinnan var nyss hitkommen från Italien; hennes betjening och hundar voro ännu i Milano, och kon hade skyndat förut endast för att icke försumma den italienska operans säsong. Hennes favorithynda Nelly hade endast åtföljt henne. Vid resan öfver Alperne måste den lilla, af den kalla snöluften, bafva ådragit sig en förkylning, alltnog, tiken sjuknade, hostade, magrade af; de skickligaste läkare: allopater, homöopater och hydropater: kallades till konsultation; maderabad föreskrefs och begagnades, men — mot döden gifves ingen bot — och Nelly dog också i sin förtviflade herrskarinnas armar. Grelvinnang smärta var gränslös. Tre dagar inneslöt hon sig i sia kammare, och emottog under den tiden hvarken mat eller dryck; den berömde doktor Gannal måste balsamera det lilla djuret, och en kurir skickades till Milano, för att hemta de andra elfva hundarna till grefvinnan, Nellys lik, lades imedlertid i ett eget rum på en paradsäng af hvit atlas, smyckad