Aftonbladet – 4 april 1844, sida 2

obundet af skolans kastigerande tvång, tilldess vid akademien synkretsen vidgar sig; den blifvande man. nen står nu i portgången till lifvets stora stråkväg, och kastar redan spejande blickar bland lifvet och bullret derute; men står han der i evighet, han skall aldrig genom blotta åskådningen, såsom Insändaren förmenar, ernå denna förmåga att uppfatta, denn: säkerhet i handling, denna stadga i lynnet, som en. dast kan vinnas genom mångårig ofta påkostande konflikt med verlden — aldrig vid akademien, han må vistas der 2 eller 3 eller 30 terminer. Iklädd de hvita kragarne, dufvovingarnes eller menlöshetens sinnebild, går han att i striden för ljusets och sannin: gons seger pröfyva sina krafter, verkliggöra de löften han i invigningens heliga stund afgaf — skulle har under dagsarbetet eller middagshettan, såsom en tröt tad Jacob, sjunka vanmäktig till jorden, så kan har med lätthet hemta vederqvickelse för den smäktande anden ur den djupa brunnen, hvars lefvande springåder upprinner i ljusets eviga riken. Hans håg är merendels från ungdomen riktad åt det religiösa hvarföre ock den unge prestmannen, lefvande oct verkande för det andeliga, stundom får en anstryk: ning af skygg förlägenhet i umgänget med våra dagars idefattiga sprättar, hvilka i den moderna fracker eller de pådragna glacthandskarne tomhufvigt beundra bildningens glanspunkter — en förlägenhet, den vi arme landtprester gerna tillåta Ins. och hans vederlikar benämna med tåpighet,. Den tredje och lyckligtvis fåtaligaste klassen a! Sveriges prester i äldre eller medel-år, är denne församlingens förste bonde, denne cyniske amfibie med pfårskinnspels och smorläderskor, med smutsiga händer soch någon gång lika smutsiga hemseder, som gjort psig hård mot mensklig hyfs och mensklig förädling. phvars kall är en bhjertlös utanlexa, och som döt utan att hafva lefvat. — Har man någonsin hört något sådant! Jag vet ej hvilket mer bör förvåna antingen Ins:s försök att så prostituera en hel embets: mannakast, eller Bi-redaktionens uraktlåtenhet at: icke straxt tillbakavisa ett sådant tilltag — tystnader annonserar tydligen ett gillande häraf. Jag hade likväl trott, att en Redaktion, hvars förnämsta och åt: minstone i bitter polemik utmärktaste organ fordon var helt simpelt en landtprest, skulle ännu haft si mycket qvar af den landtliga redlighetens oförfalskad: känsla, att han om ock med ett enda ord antagit sig de gamla embetsbrödernas kränkta ära; men i des ställe kallar han i en not dessa sin Ins:s åsigter si originella, dess yttranden till en del så sanna Hvilken del då? Måhända Bi-redaktionen fann si; träffad af en annan samma Ins:s porträttering de han gör ett utkast till dessa politiska Hofprester hvilka för de många verldsliga bestyren, och de per sonliga intressena, alldeles förgätit kärleken till yrke och till Församlingen, de der vanligen anse tjenste; för ett oundvikligt ondt, för hvilkens fördragandi man just fått det kristliga tålamodet. — Hvad In sändaren angår, beklagar jag honom uppriktigt, i hvar omgifning eller församling en så föraktlig prest fin nes — Gud ske lof! i Strengnäs stift finnes han icke Ins. måste naturligtvis på helt nära håll studerat sit original, innan hans dristiga hand vågat kasta p papperet en så smutsig copia — men menniskan ä Ju ett sällskapsdjur, Hr Insändarg, som merendel bildar sig efter dem, med hvilka hon umgås ; sålede — sådan lärare, sådana åhörare. FASlutet följer.)