— De båda tidningarna den Norske Constitutioelle och den Svenske Constitutionelle synas vara mgefär hvad man kallar: lika goda kålsupare. Den Vorske Constitutionelle, ett blad som, synnerligast vå den sednare tiden, visat sig serdeles devueradt, lagar på Aftonbladet deröfver, att tonen derstäles efter högstsalig Konungens död varit likaså vietetslös som inkonstitutionell: och den Constiulionelle här i Stockholm skyndade i går att afrycka en så godbit... Denna artikel visar en så närklig förvirring i begreppet om det konstituionella, att ett och annat deraf väl förtjenar uppagas: Den ömkliga och inkonstitutionella oppo;sitionen mot Konungen personligt, som på de ;sednare åren bedrifvits i Sverge, har, menar len, vtill stor del sin rot isammakonungslighet, hvilken af de ifriga rojalisterna så högt. Prisas, hvilken ligger på bottnen af den Svenska mnatiomnalkarakteren, och enligt hvilken Konungen skall göra allt; vidare: det söger sig sjelf och behöfver icke något vittnesbörd af Svenska oppositionens nyare historia, att en opposition, som hulfpvudsakligen är riktad mot Konungens person, bbvilken i grunden förklaras för helig, i bufvudsaken förmår åstadkomma — ingenting. Hela detta räsonnemang visar lika liten kännedom om Aftonbladets syftning, så framt afsigten ej är att med flit vanställa densamma, som skefhet i åsigter i allmänhet eller begär att undanskymma verkligheten för skenet. Den Svenska allmänheten känner mer än väl, att ingen tidning oftare än Aftonbladet, när anmärkningar mot serskilda lagstiftningseller styrelse-åtgärder varit i fråga, yrkat, alt man både bör och har rätt att hålla sig till Konungens rådgifvare för hvad som passerar grundlagsvidrigt eller skadligt iör lendet; och icke en utan hundra gånger har Aftonbladet predikat emot orimligheten, att desse embetsmän skola vara absolverade genom iakttar gandet af blotta formaliteten af reservationer, emedan de mest godtyckliga handlingar derigenom blifva möjliga. Aftonbladet har således i detta hänseende alltid kämpat just för realiserandet af den konstitutionella idgen, att Konungens person må så litet som möjligt komma i fråga vid omdömet om regeringsåtgärderna. Men om nu regeringen sjelf och det Konservativa partiet oaflåtligen kämpat emot denna id; och om ett och samma system uppenbarat sig under en hel regeringsepok, samt under alldeles olika ministerpersonal, den Konungen sjelf väljer; om det sedan blir fråga om att bedöma denna regeringsepok historiskt, kan man väl då rimligen utesluta Regenten sjelf utur räkningen vid bedömandet