--GÅ re bemärkas. Vi vilja låta förf. sjelf tala: Vi skulle icke fatta den lärdom, som Frälsaren genom den i vårt evangelium framställda Liknelsen velat gifva oss, om vi ej erinra oss det sammanhang, hvari den förekommer i den Hel; skrift och hvad som föranledde den. Härmed hän.er det så tillhopa. En rik ung man hade kommit till Jesum, såsom det berättas i MatH. 19 kap., och frågat honom: hvad, godt etc.? Jesus påminte honom härvid den helgelse, utan hvilken ingen får se Herren. Vill du ingå i lifvet, så håll budorden, sade han. Men häruti fann mannen ännu intet nöjaktigt svar på sin frå-ga. Hvad detta hållande af budorden innebär; begärde han nu att få närmare utredt och frågade ytterligare: Hvilka bud skall jag då hålla? Jesus uppräknade då de genom Mose gifaa buden. — — — Mer det var icke en lastfull, utan en ärbar och oförvitlig man, som Jesus här hade framför sig. Ian fann vid de anförda fordringarnes efterlenad intet att förebrå sig: Allt detta bafver jag hållit af min ungdom, hvad fattas mig nu mer? sade han. Nu hänvisade honom Jesus på hufvudsumman af all Guds lag och sade till honom: Vill du vera fullkomlig, så gack bort, sälj det du hafver och gif de fattiga, och du skall få en skatt i himmelen, och kom och följ mig.n —— — När han detta hörde, gick han bedröfvad bort; ty han hade många egode!ar, heter det. Han gick bedröfvad bort, ty nu kände han sin synd, nemligen den verldslusta, som var öfvermägtig Guds kallande röst, men medlet till upprättelse kunde han ännu icke förmå sig att anammä. Tron fattades honom; han räknade icke för sitt enda goda att hörsamma Guds röst och följa Jesum. De oligenbeter, bekymmer och förödmjukelser, hvilka verldssinnet i sådana fall alltid förespeglar en menriska, utan fast tröst till Gud, fingo öfverhanden i hans själ — Sannt och träffande har förf., i rec:s tycke, tolkat denna berättelse. Mången bar uti denna yngling velat se en blott egerrättfärdig, i sina egna ögon fullkomlig man, som kanske framkastade denna fråga mera för att pröfva Josus; men sådan framställes han icke af förf., sådan var han äfven efter all sannolikhet icke. Alskvärd och uppriktig med en efter fyllnad törstande själ framstår denna yngling, hvilken Jesus älskade, som det heter. Han egde i jordiskt hänseende allt hvad han önskade, kan hade dertill ett sku!dfritt samvete och dock bade han icke nog, dock brast honom något. Jesus visade honom, hvad som fattades honom, han egde ännu icke Honom. Då begynte striden inom ynglingen och han gick bedröfvad bort, emedan han såg, att han var för starkt fängslad vid verlden, för alt för Jesu skull försaka den och dess herrlighet och dock visste han med sig, att Jesus förtjenade detta offer. — Längre fram i predikan, sedan förf. kommit till ett närmare utvecklande af sjelfva ämnet, säger han bland annat: Den himmelska kraft, hvarmed Guds ord talar till hvar och en, som öppnar sitt bjertaför dess röst, den himmelska kallelse, i hvilken vi erkänne vårt rätta mil och vår bestämmelse, värdigbeten oeh högheten af ctt lif, egnadt till bans tjenst uti rättfirdighet — — — detta allt. upphör aldrig att öfva sin magt öfver menniskans bjertan. Men odeladt hängifva de sig dock derföre icke åt Gud. De hänga dock merendels i flera eller färre hänseenden ännu med sin håg fast vid det jordiska. De vilja väl följa Jesum, men sätta dock icke allt sitt goda i hans efterföljd. Det goda i Jesu Christo skatta de visserligen högt, men i sitt köttsliga sinne eftertrakta de dessutom en annan lön uti. timlig lycka och utmärkelse.n Vi öfvergå nu till predikan VIII, på första söndagen efterpåsk, hvilken har till ämne: Den christliga tron, lill dess grund, föremål och verkan. : Författaren börjar sin afhandling, angående grunden för vår tro, sålunda: Vidkommande grunden för vår tro, torde först den frågan göras, huruvida några grunder ens kunna gifvas. Väl bjuder den H. Skrift, att vi skole alltid vara redebone till att svara hvar och en, som begär skäl till det hopp, som i oss är; men huru har icke i strid häremot en annan lära från flera båll blifvit predikad! I frågor, som röra vår religiösa tros dyra angelägenheter, har man menat, hvarken kan eller bör något ransakande ega rum; de höga trossanningarne äro öfver allt menskligt förnuft och kunna derföre icke af oss fattas och begripas; men just i anseende till denna vår oförmåga att fatta, miste vi äfven tro — — — på samma sätt som barnet förtror sig åt sin faders ord. — — Vår Kateches angifver också just detta såsom elt kännemärke på vår christna tro, att vi i trosläran intet döme, eller slute af vårt förnuft, utan äre öfvertygade om sanningen af hvad Guds uppenbarade ord innehåller. Enligt detta yrkande af en tro utan pröfning kan heller allsingen fråga uppstå om grunden för vår tro. Den enda grund är den, att Guds ord talat så eller så; med denna grund måste vi låta oss nöja; till och med den alldeles oundgängliga frågan, huru-s vida vi fattat Guds ord rätt, har. man på grund af denna yrkade tillit till ordets bokstaf velat undanskjuta. Men om vi än måste vörda de skäl, som föranledt ett sådant yrkande, så öfverensstämmer det dock ej med andan och väsendet. af vår christliga tro och lärs. Orm vördnaden för det ord, som uti Christenhetens alla tider utgjort de frommas styrka och tröst, väl. bör förbjuda oss att lättsinnigt och förhastadt förkasta, hvad vi ej fatta: cå kan å andra sidan Ordet omöilist upp