Aftonbladet – 1 april 1844, sida 2

och lämpliga medelvägen, då ban vill göra till sitt problem, hvad som borde vara en regel för alla, att söka reformera hvad som behöfver reformeras, men att, intilldess sådant kan ske, söka uträtta det bästa och mesta som .möjligt med det för handen varande, och man måste medgifva, att detta problem redan innefattar rätt mycket. Kapiten Lindeberg yttrar ock sjelf: att det ,vore alltför djerft smickra sig med, att kunna ngå till botten med problemets fullkomliga lösning; men bladet skall åtminstone ärligt arbeta derpåp. En liten mellanmening synes här vara adresserad till Aftonbladet: Man kan vilja samma ändamål och vara af olika tankar om medlen; man kan pvilja fram till samma ort, men vilja färdas en ginare väg. Det måste aldrig kunna skada, att flera vägar finnas, och disponenten af den största noch mest befarna kan ingenting lida af att sådana Öppnas. Utgifvaren af riksdagsbladet har häri fullkomligt rätt, och vi kunna ej annat än lyckönska oss, att hafva fått en ny stridskamrat, så öfvad i vapen som Hr Lindeberg. I närvarande ögonblick är det dessutom af så stor vigt, att få veta den ginaste vägen till målet, att den som kan anvisa en sådan, bör blifva särdeles välkommen, och särskildt tage vi oss friheten göra Hr L. en kompliment öfver den förvånande arbetsförmåga, som jemte styrandet af en nationel theater, hvilken redan i och för sig öfverstiger mången ensam mans höfva, tillika kan medhinna att med öfversigt och sakkännedom förbereda och sedan följa och afhandla de politiska angelägenheterna och förhandlingarna under en riksdag. Mest intressant skall det blifva att få se, på hvad linie det nya Riksdagsbladets utgifvare kommer att ställa sig i representationsfrågan. Detär bekant, att ifrån det meningarna äfven hos dem, som yrkade behofvet af en reform, voro mycket splittrade ännu vid slutet af förra riksdagen och en tid efteråt rörande det positiva af detta ämne, d. v. s. öfver det hvilande förslaget, har detta sedan småningom avancerat så märkbart och snart sagdt så med jättesteg i opinionen, att hela den liberala pressens organer utan undantag numera förenat sig om nödvändigheten att gemensamt arbeta af alla krafter för detsamma såsom den största hufvudfrågan för nationen vid nu instundande riksdag, och detta bevis på samdrägt är kanske det mest glädjande förhållande, som någonsin inom vår: publicitet existerat, och tillika ett talande hevis för sjelfva reformens inre värma. Nu är det imedlertid kändt, att Hr Lindeberg under de båda föregående riksdagarna hörde till dem, som ville försöka att vinna ändamålet, icke efter principen af allmänna val, utan genom en jemkning, d. v.s inympning af de orepresenterade på de gamla stånden, med tillägg af ett femte, och sedan genom dessas omorganisering på två kamrar. Detta förslag från sin ståndpunkt hade verkligen sina goda sidor, oaktadt det ej vann många anhängare. Deremot föreställe vi oss, att Hr Lindeberg nu, sedan ett annat förslag redan blifvit beredt till antagande eller förkastande och vunnit understöd af hela den öfriga reformpressen, jemväl förenar sina krafter med de öfrigas för det gemensama positiva ändamålet, utan afseende på hvad han förut serskildt föreslagit; och vi gissa att han just velat antyda en sådan föresats genom det vackra förklarandet på ett ställe i programmet, att han fruktar iogenting så högt, som ensidighet och förutfattade meningar, att det skall blifva hans högsta bemödande att se sakerna så,dana de äro, ej sådana han vill finna dem, och att rätta en mening, om hvars misstag han bliif,vit öfvertygad. Vi hoppas ock, att snart, kanske redan i nästa nummer, få se utg. förklara sig i denna vitalfråga.