Aftonbladet – 30 mars 1844, sida 1

R—L LKK rr räkving och för den förtrogna tjenarinnan samt bonde:, som bidragit till don Alvares räddning i Apuscayo. Ena bitter känsla sammar pressade hennes hjerta i det ögonblick då hon lemnade det faderliga hemmet, och strida tårar vittnade om huru djupt bon käude vigten af sitt beslut. Imedlertid, såsom det nästan alltid händer, då man mot det närvarandes bedröfliga verklighet har att sätta ett ljuft hopp, — skulle också detta endast bestå i illusioner, — imedlertid skingrades småningom Theodolintas dystra tankar, allt efter som hon genom tid och rymd förflyttade sig närmare målet af sina önskoisgar. Bland resande, som tillika med de begge väninnorpa ixntogo det iure af vagnev, fanns en man omkring 60 år, hvars vördnadsbjudande anletsdrag äfven tycktes uttrycka en inre sorgbundenbet. Denne man lånade en serdeles uppmärksamhet åt de beggefruntimmerna, serdeles Theodotinda, Ena gång trodde hon sig till och med i några havs ord finna en önskan att få veta eller gissa hvilka hon och Mariquita voro. Eno hflig känsa af nyfikenhet, blandad med ett oförklarligt intresse, som vi uvderstundom fatta vid första anblicken af personer, hade äfven intagit Theodo!inda i första ögooblicket af hennes sammanträffar de med den okända. Man skulle kunna säga att de liknade tvenre personer, som sökte alt i Minnet återkalla buru och hvarest de förut kännt bvaraudra, men icke våga framkalla ep anledniog, som kan upplysa deras tvekan i detta afseende. Så förflöto tjugufyra timmar. Ingen tillfällighet hade stört ressus enformiga lugn. Andr