Aftonbladet – 28 mars 1844, sida 3

Derefter, då Theolindas uppeldade inbillning sväl! vade ut i framtidens ovissa rymder, bemödad hon sig att derifrån skingra allt mörker och till intetgöra alla hinder. Hon såe i hoppet Manuel wriumferande öfver de anklagelser, som voro sam lade öfver honom, samt den vredgade markisei blidkad och afväpnad genom hennes böner. OcIl om min fader — tillade hon i sin exaltering — och om min fader förblir obeveklig, om högmo det öfver hans börd, rangfördomarna, hatet emo opinioner stridande mot hans göra honom kän: slolös för mina tårar, fiendtlig emot mina önsk ningar; nåväll då missbrukar han sina rättighe ter, han afsäger sig dem, ban blifver en tyrann oct jag, jag skall vägra lydnad åt hans tyrannisk: befallningar. Ja, jag svär det, äfven med denn: afsägelse af en dotters pligter skall du bli mir make, och vi skola blifva lyckliga. Alvares var långt ifrån att öfverlemna sig å samma illusioner, och likväl utplånades nästar ögonblickligen ur hans själ tankan på den fara som hotade honom, af vissketen att han var äl skad och hänförelsen öfver dessa ljufva bekän nelser; — allt kom honom att dela sin älskarinna förtjusning. Från den öfversvinnliga sällhetshöjd, dit denn: ytterliga berusning lyftat dem, måste de likväl tyvärr nedstiga till den bedröfliga verkligheten, Tiden bade med en otröstlig hastighet förflutit; stunden för skiljsmessan var kommen och med den på nytt smärtan. Snart var det icke möjligt att uppskjuta den ett ögonblick längre, utan att kompromettera Manuels heder, och man måste förmå sig tillen smärtsam ansträngning, för alt rycka sig ur hvarandra: armar. (Forts följer.)