Aftonbladet – 28 mars 1844, sida 2

lif. Ändtligen efter två timmars rastlös ridts hvarunder Manuel varit ett rof för en oupphörlig själsångest och oro, anlände de till Apuncayo, och kommo, gynnade af mörkret, osedda till Tbeodolindas boning. Då Manuel nalkades alkoven, der hans bjertas älskling låg, ett offer för smärtans åverkan, med döden redan tecknad på sina drag, sammanpressades hans hjerta af en qväfvande känsla. Han darrade och knappt förmådde han hålla sig upprätt, han behöfde samla hela sin kraft för att icke falla omkull. — O min Theodolinda! utropade ban, i det han tryckte sina läppar mot den döendes aftynade hand; min egen älskade! upplåt dina ögon, känn igen den, som endast vill lefva for dig! O du hör icke mer din älskares röst! — Manuel! — Ja, det är jsg! — Manvel! upprepade den olyckliga, i det en lätt rysning skakade heunes lemmar; hon öppnade till halfs sina ögonlock. — Nej, han är icke mer! . . . de hafva mördat honom! ... Och liksom bennes lif beroit af denna smärtsamma tanka, återföll bon i sin vanliga dödsdvala. Vi vilje icke upprepa de uttryck af kärlek och förtviflan som flöto från Alvarås tröstlösa hjerta. Ändtligen efter många fruktlösa bemödanden började de första säkra yttringarna till en lycklig omkastning i sjukdomen visa sig. — År det en dröm; utropade hon .. men med en röst så svag, att den knappt kunde böras, och med långa mellanstunder mellan hvarje ord; är det en dröm . . . . ja det är det, och likväl har jag sett bonom jag hörde hans