Aftonbladet – 28 mars 1844, sida 1

döden åt missdådaren! Eld! eld! ropade man öfver allt. Och flere faeklor hade redan närmats bålet, veden lågade upp, gunistorna sprakade och flögo omkring i luften. Det var förbi, offret skulle störtas i lågornal — — — — Men i samma ögonblick dånade hofslagen från en ryttartrupp. Bödlarne, försagde, hejtade sig: de biträdande rådgjorde med hvarandra och sökte gissa hvad som var å färde. Detta ögonblick af stillestånd, detta uppskof på en minut, var nog för Alvares räddning: ty trettio ryttare sprängde fram med lösa tyglar och sabeln i band, midt ibland den försagda hopen, förfärade och skingrade den. Inom ett ögonblick fanns. kring bålet icke en enda menniska, hidalgos, munkar, pack, alla bade flytt. Manuels befriare atogo honom först deliqventsdrägten, upplyftade honom derefter på länden af en häst bakom en annan ryttare och återvände utan att yttra ett ord, samma väg de kommit. Se här en förklaring öfver såväl denna förfärliga scen, som den oförmodade utvecklinzsen. Då Alvares flydde från slottet, följde han den jförsta väg han påträffade, utan att tönka på att oordningen i hans blodiga drägt nöd vändist borde fåsta uppmärksamhet och förorsaka hans fasttagande. Han fonn det likväl snart: men i det ögonbliek, då han skulle skynda tvärt öfver fältet, såg han sig omgifven af ett tjog genom den kupperade marken dittill för hans blickar. Det var just innebyggarne i byn Apuncayo, som begålvo sig till slottet för att åt don FerInando hembära deras bylining. Bland desse voro bönder, som s varit dolda