Aftonbladet – 26 mars 1844, sida 3

(Insändt.) Den mångåriga striden om unionsflaggan tyckes nu snart nå sitt slut. Måtte endast tvisten slutas till allas belåtenhet. Norrmännens förbittring, att deras färger (egentligen danska färgerna) rödt och hvitt intaga mindre än !V, af flaggan, anses måhända af mången något småaktig; men då önskan att den skalländras är allmän uti Norge, finnas naturligtvis fullt tillräckliga skäl för ändringen. Det förslag till unionsflagga, som ins. sett, och hvilket går ut på, att inrymma en-större del af dess fält åt den hvita och röda färgen, genom anbringande af en röd och hvit kant kring den nu gällande union:flaggan, är ful, ocK torde icke fullt tillfredställa oss Sveoskar. Vår treklufna flagga — hvilken måhända har sin upptinnelse af drakhufyudet med tungan, som de Nordiska wvikingarne förde i framstammen af skeppet såsom igenkänningstecken — är, hvad formen vidkommer, den enda i sitt slag... Hvarföre kan icke formen antagas utgöra det skandinaviska unionstecknet; och svenska flaggan fortfarande vara den gamla blå och g.lb, samt den porska hafva samma form, d. v. s. tre: tungor, men i stället t. ex. göras blå med ett rödt kors. Blått och rödt lära med mesta skäl kunna antagas vara de norska nationalfärgerna, emedan Harald Hårfager lärer nyttjat dem. Engelska flottansolika afdelningar nyttja äfven olika flaggor, nemligen med blå, röd och hvit botten. Med samma, om icke större, skäl torde derföre de-skandinaviska folken i hvar sin flagga kunna nyttja egna färger, samt den yttre formen, nemligen: de tre tungorna utgöra unionstecknet. —Lr—?7rsmvnv