Aftonbladet – 26 mars 1844, sida 2

sina fiender något tillbaka och fattade derpå tag i Forcelnos, som ännu låg utsträckt på gollvet, samt höll honom vertikalt framför sig, som en sköld. Man kan begripa huru mycket detta skulle genera fienderna, och fruktan att såra en kamrat bidrog icke minrde än ruset att frambringa en darrning i armen på El Rojo och de Qvilez då de afsköto sina pistoler, och skotten hade ingen annan effekt än att på ett par ställen förderfva panelningen i förstugan. Med ryggen mot muren och Forcållenos framför siz, vann imedlertid Manuel märkligt terrängen och lyckades att vidga den halfcirkel, som slutit sig kring honom. På detta sätt och med tillhbjelp af stolen, som Ban med en beundransvärd skicklighet svängde, uppaådde han slutligen dörren: en utväg till reträtt fanns således, och då han icke hade något vidare skäl att forsätta striden, -ilade han utför trappan och vidare ut genom öppna porten, som till all lycka ingen haft den försigtigheten att stänga. . Denna scen, på en gång tragisk och komisk, men för en ointresserad åskådare förnämligast det sedrare, hade emedlertid gjort Teodolinda betagen af fruktan. Hennes ångest var obeskriflig då hon kände golfvet skakas under de stridandes stampningar, då hon hörde deras skrik af smärta eller raseri och skotten. Mer än en gång kom hon på den tanka att störta ut midt ibland de handlande i detta-mordiska drama i hopp att afbryta det och tvinga de stridande att upphöra. För att hålla henne tillbaka, måste läkaren nästan använda tvång, emedan böner voro vanmäktiga mot hennes förtviflade exaltation. Och nu, då hon visste att Alvards frisk och helbregda sluppit undan, måste hon lik väl frukta: ty de första omständigheterna vid: denna tilldragelse voro af den natur, att de måste ådraga henne :stor förvirring och framkalla fruktansvärda följder för hennes ädelmodiga vänner, Mariquita och läkaren.