AE RNE RATE SR SST 2 EATIINTERTT TEST ETTA den nyss utförda förändringen i statsförfattningen, voro upprymda och lifliga, kunde särdeles mycket hafva bliivit uträttadt, om man genast på rätt sätt gripit saken an. Oaktadt folkets misszynnande belägenhet under den grundlagen omedelbart förutgångna tidslängden från 4807 till 1844, visade sig likväl, att det var villigt att bära de bördor och göra de offer, som befästandet af de nya borgliga och offentliga inrättningarne kräfde. Bankväsendet och budgeten erböllo således, utan motstånd, högst betydliga tillskoit, dem man knappt ansett möjligt tillvägabringa. Men det egentliga reformverket, att gifva lif åt statsförfattningens anda och genomföra den i alla offentliga och borgerliga förhållanden, gynnades icke af då förhanden varande omständigheter. Tid erfordrades innan denna anda hann genomtränga el!a och fena åsigterna. Grundlagsverket var nemligen icke ett resultat af den stora mängdens eller. det cgentliga folkets medvetna och tillkännagifna längtan efter friare statsreformer, utan mer af enskilda fosterlandsvänners och föreningars sträfvanden och önskningar. Eburu under och efter riksförsamlingens sammanvaro, en afejord sympati för frihetsverket bos folket visade sig, och ehuru dess gamla ännu icke utsläckta frihetssinne, beredde den nya författningen ett varmt moltagande, så hade det dock varit att förbise de allmänna: vilkoren för folkets så väl som individernas utveckling och politiska upplysning, om man ville fordrat, at! grundlagens anda och ord genast skulle komrmit till Llifi folkets medvetande, genast funnit en häfdad jord, i hvars sköte fribetssädet kunde drifva den förväntade frukten. En tid måste således förlöpa innan författningen kunde rotfäösta sig hos folket och bära sina frukter. Tsger man derföre i betraktande dåvarande tillståndet och omständigheterna, måste man medgifva, att icke allt då kunde göras. Nationens talemän och ordförande så väl som thronens rådgifvare tillhörde för största delen en förfluten tid, och ehuru nationens män på Eidsvold visat sig i stånd att lösrycka sig från äldre tiders traditioner och åsigter och alt frihetstankan bos dem, så visst som hos någon, fann ett säkert hem; så är det likväl detta icke så tillförstående, att de i hvarje hänseende skulie hafva lösgjort sig från deras föregående utveckling. Ett folks, liksom enskilda personers politiska upiysning, är och måste vara ett resultat af såväl den förflutna, som den närvarande tidens erfarenbet och föreställningstätt; den förfutna tidens begrepp vilja alltid para sig med en sednare tids och från föreringen mellan håda framgå den närvarande tidens ås:gter. Man kunde således icke begära att nämnde, våra första offentliga personer, med ens skulle hafva lösgjort sig från hvad de i äldre tider mottagit som öfvertygelse; ett slägte måste aflösa ett annat, innan den äldre tidens spår kunna alldeles utpilånas. Och vill man samvetsfullt och ärligt bedömma sakerne, kan man icke med fog beklaga sig öfver att det offentliga lifvet tog den riktning vi anfört. Plötsliga öfvergångar leda sällan till någon sann och varaktig nytta; skall denna med visshet kunna påräknas, må den ena tiden liksom förmäla sig med den andra, och utgå, såsom ett yltradt, medvetet behoi ur den äldre; denna mäste äga sina mäklare och talemän, som kunna liksom införa den nya epoken i det offentliga lifvet. Naturen kan åberopas, som läromästare. Den tillåter icke heller ostraffadt hastiga öfvergångar; blott der förändringen är inledd af dess egna, verksamma händer, och fröet till nya skott af henne sjelf nedlagdt, kan detta blifva varaktigt och bestående. På de första Storthingen voro dessutom egna förhållanden för banden. De mer materiella behofven, penningar och skatter upptogo då förnämligast uppmärksamheten och omsorgen. Det egentliga folket hade derföre icke ännu förskaffat sig det nödiga inflytandet på valen; af embetsmannaklassen och dess vederlikar togs största antalet af representanter, och — detta är vår tanka — ett alltför öfvervägande antal embetsmän var icke den önskligaste sammansättning af nationalförsamlingen. Det vore otacksamt att neka, att embetsmannaklassen, såväl under de första som de sednaste åren efter vår frihets pånyttfödelse, visat sig en I vacker och oförsagd kämpe för upprätthållandet laf våra konstitutionella rättigheter och garantier, — — — t-—— t——! r ? 2 2272; 86 89)