BLICK TILLBAKA OCH FRAMÅT. Norska tidningen Morgenbladet meddelar, unde; denna öfverskrift, några betraktelser öfver Norge: offentliga lif och dess utveckling, hvilka icke blott i och för sig sjelfva äro ganska läsvärda ufan äfven tjena till kommentarie öfver de klagomål, som: för någon tid sedan oförmodadt fram. kommo i Den Constitutionelle och i JV 59 ock 60 af Aftonbladet reproducerades. Vi hafva dergöre ansett det väcendtligaste af dessa betraktelser böra komma svenska allmänheten tillhanda, så mycket heilre, som de tillika lemna flera upplysningar öfver verkningarne af den demokrati :; norska statsförfattningen, hvilken en del af vår: förskräckte framställt såsom ett bonderegementen andra såsom en tillintetgörelse af bondeoch bor. gareståndens inflytande på de allmänna ärender: na, men som visat sig vara intetdera. Morgenbadet säger: vÅr komma och år gå, och likväl förmår icke åskådaren upptäcka någon synnerligt märkbar förändring eller något framskridande i det offentliga lifvet. Månne då detta uppnått den grad af utveckling, att vi icke behöfva arbeta oss längre fram, utan blott sörja för att fasthålla oss der vi äro? Denna fråga kunna vi alla, utan långt begrundande besvara, ty vi veta alla, både att grundlagen uttryckligen pålagt oss att hälda riket med ny och tidsenlig lagstiftning, och att det bör vara en omedelbar följd af -vår nya statsförfattnings anda och frihetssinne, att hela det offentliga lifvet alla offentliga och enskilda företag böra vara ge nomträngda af ett framåtsträfvande, hvars mål om det än icke är ouppnåeligt, likväl ännu ä) ganska aflägset. Ett stort och betydelsefullt re formverk väntar således fortfarande pa sin full bordan, och med detta reformverk förstå vi icke blott en ändamålsenlig förändring i de delar a lagstiftningen, dem grundlagen ansett böra omarbetas eller ersättas med nya lagarbeten, utan äfven alt statsförfattningens anda och frihetssinne allt mer skall inträda i dess utlofvade verklighet allt mer och mer rotfästa sig, så att hela det offentliga lifvet må röra sig med raskare och friare pulsslag, och allt mer och mer afspegla det frihetssinne, som utgör statsförfattningens första och sista bud. Hvem bär skulden för att det både gått och går sent med framstegen; är det den försvunns2 eller den närvarande tiden, folket eller regeringen? Vi skola försöka att besvara hvardera af dessa frågor. I. De första åren efter vår frihetspånyttfödelse varo måhända icke skickade att taga reformverket på sina skuldror och bringa det till en snal fullbordan. Väl närde Eidsvoldsmännen ett till litsfullt och sanguiniskt hopp, att det då lefvand slägtet skulle vara både dugligt och starkt nog til att fullgöra hvad ännu återstod; ty deras påbuc om nya. lagarbeten äro skrifna med diktatorisl bestämdhet, i det alt nya påböds fårdigt til första eller andra storthinget. Visst är de ock, att medan folkets känslor ännu, till följe a EE a Ra Ris RS Ra