— DL. — — — — Det var inte gerna möjligt; först och främst derföre, att vi efter stridens slut gjorde af med allt som ännu andades, och dernäst emedan vi straxt efter affären i största hast gålfvo oss af till Tortosa, utan att ens ha tid att fullkomligt plundra de slagne. — Nå det skulle icke vara ledsamt att få reda på ordet till gåten. Hur hänger det ihop? frågade några. NA det var så: och nu berättade presten äfventyret med den sårade, hvad han viste, d. v. s. hvad läkaren inbillat honom. Under denna berättelse sutto de tre vännerna likasom på nålar, och Theodolindas oroliga ansigte skulle ovilkorligen väckt misstankar, om icke den allmänna uppmärksamheten varit fästad vid berättaren. — Huru? utropade Fernando, då presten upphört med sin berättelse, huru? har vår faders hus tjenat till en: fristad åt en röfvare? och ni har tillåtit det? tillade han, och slungade en blick af häftig vrede på systern. — Hvad skulle jog göra? svarade Theodolinda, helt darrande; man bär biten menniska, sor båller på att dö. menskligheten ee — Dårskap! brott — Hvad äger ni, min bror, har icke Gud sjelf ålagt oss såsom en pligt att bispringa de olycklige? N De olyckliga, ja; men han har tvärtom be(allt oss att utrota de brottsligå, de gudlösa! — Ja det är sannt, sade en af munkarne, en meddjlders man, med mycket markerade drag, hvars pergamentslika ansigte uttryckte, om man så får säga, en ascetisk g:ymhet; ja, vår vän har rätt, ty det står skrifvet: hvarje träd, som icke bär god frukt, skall afhuggas och kastäs i den eviga eåden.n — Bravo! broder Maragnon! utropade bypresten. Ja, dessa fördömda Brals dyrkare, skola