lelse skyndat till slottet, hade sällskapet ännu ökats med presten i Apuncayo, hvars politiska fanatism icke velat låta gå förloradt ett så vackert tillfälle att hålla tal till thronens och altarets ära. Et Rojo de Valderas, en af bergsboarne afbröt den första tystnaden och yttrade: — Den ena dagen är intet lik den andra, så ger ordspråket, och deruti har det nog rätt: nu ir det andra gången jag är här i trakten: i dag sitter jag vid ett godt bord, i-sällskap med goda vänner och sköna damer; och för knappt sex månader sedan. stodo vi der nere i dalen och svetiades blod och vatten; för att bereda ett kalas it satan. Kommer du i hog det Quilez? — För fan! kan man glömma en dag som den, svarade den andre bergsboen. ? o— Hvad var det för en affår? frågade en a gästerna. oo Inte mer och inte mindre, svarade El Ro. jo, än en fullständig nedergöring af ett band desparata negros: en lysande aktion, i hvilken vi afhöggo flera tungor och näsor, än här finnas Åicanter och Xeresbuteijer. — Hvad! min tappre öfverste, utr sten, ni tillhörde denna trupp: Opatle pre — Som hufvudet tillhörde kroppen, min vörlige fader; jag förde befälet. — Ab, låt mig omfamna och kyssa er, tappre Machabel Och beledsagande sina ord med handling, nörmade han sina vindrypande läppar till den andres stora röda mustacher. — Men apropos, fortfor han, hvart förde ni snföraren för röfrarn2, då ni tog honom härifrån slotte:? . . — Fan anfäkta mig om jag förstår er; jag bar aldrig satt min fot här inpå slottet förrän i dag. — Inte jag heller, tillade Quilez. — Men ni skickade ett detachement, för att återfordra: den blesserade, som man hitfört från slag fältet.