HÖGMÅLSPROCESSEN EMOT DANIEL OCONNELL OCH FLERA. (Slut från gårdasdagsbl.) I sessionen d. 7 Febr, började solicitor-general, Hi Richard Wilson Green, sitt anförande till vederläggning af hvad de anklagades advokater anfört till deras försvar. I den långa inledningen erinrade han juryn om den ed, hon svurit: att fälla sitt utslag utan väld, i enlighet med bevista facta, utan att ledas af politiska eller konfessionella afseenden, otillgänglig för fruktan, ynnest eller vänskap, endast och allenast stödd på sanning och rättvisa. Åtta lysande försvarstal — fortfor han —.bade blifvit bållna, men i dem alla, från början till slut, förekom ingen enda anmärkning, som rörde den egentliga saken, utan med stor konst hade ett rikt förråd af talang, lärdom, qvickhet och vältaligbet blifvit anlitadt, för att insvepa saken i alIehanda bisaker och oväsendtligheter. Till och med Shiel hade blott talat öfver allmänna satser och för saken främmande ämnen, helt och hållet kastat öfver bord sin klient John OConnell, och icke med ett enda ord sökt bevisa hans oskuld. Hr Shiel hade förebrått regeringen, att hon med afsigt så länge åsett repeal-sammankomsterna utan att röra på sig, och derigenom lockat folket till begående af förbrytelse. Härigenom medgaf man det brottsliga af dessa sammankomster. Likväl berodde frågan om de anklagade voro skyldiga eller ej, icke deraf huru länge man dröjt med åtalet. Imedlertid hade regeringen icke så overksamt, som man föregifvit, åsett repeal-vännernas görande och låtande, och alldeles icke lockat dem till begående af förbrytelser, utan hon hade låtit alla möjliga varningar föregå det förbud, som slutligen utfärdades emot dessa sammankomster, så att de anklagade nödvändigt måste hafva väntat sig det åtal, som sedermera följde. Man hade upprepat det påståendet, att anklagelsen egentligen vore riktad emot Irländska folket, och åsyftade förtryckandet af talfriheten, tillintetgörandet af petitions-rätten och införandet af en godtycklig uppsigt öfver den grundlagsenliga utöfningen af lagliga rättigheter. Detta var en misstanka utan all grund. Åtalet var icke riktadt emot Irländska folket och utöfningen af dessrättigheter, icke emot de olycklige vilseförde, som på de tilitalades anstiftan bivistat monster-sammankomsterna, utan endast emot de sednare. Ett utslag af juryn, som hade den verkan, att göra slut på det olyckliga oväsen, för hyilket så många af folket blifva offer, skulle hafva det mest helsosamma inflytande på förbättringen af den stora massans belägenhet. Lika litet hade ätalet för afsigt, att förtrycka yttranderätten. Ingen förföljelse egde rum för politiska eller religiösa meningar, och hvar och en af de anklagade hade, likasom hvar och en af Hennes Maj:ts undersåtare, full rätt att uttala Ina äsigter öfver alla staten rörande frågor på förattningsenligt, lagligt sätt, att så mycket har förmår Itbreda sina åsigter, och att använda alla lagliga melel för uppnåendet af det mål, ban föresatt sig; men pgen eger rättighet, att genom sådana medel, som nklagelse-akten omförmäler, :söka vinba sitt syftemål: Jet var icke afsigten, att genom åtalet inskränka yttanderätten och tryckfriheten, eller utöfningen äl nåKr