Aftonbladet – 23 mars 1844, sida 1

from syster, som med sin ömma omvårdnad skötte en älskad broder, som var nära att nedstiga i grafven. Ändtligen minskade sig farån och den sårade vann något krafter. Han kunde nu uttrycka sin tacksamhet för sina beskyddare och underrätta dem om sitt namn och sina öden. Manuel Alvares var, så till sägandes, mera Fransman, än Spanior. Född af en fransk moder, och tidigt beröfvad sina föräldrar, hade han tillbragt sina första år i Paris, hvarest under vården af en gammal general, hans morbroder, en på en gång lysande och filosofisk uppfostran hos honom utvecklade de förträffligaste ezenskaper. Under den beständiga beröringen med en eldig och ädelmodig nation, i otålivheten att fortsätta det reformverk som bans förfäder besynnt, höjde sig Alvares:sinne till ädla tankar och hans hjerta slog af förhoppningar att en dag se den olyckliga halfön återförvärlva sin frihet. I sin önskan att personligen medverka till realiserandet af sina högsinta drömmor, beslöt han att återvända till sitt fosterland. Fans morbroder, general Raymond, bemödade sig att hålla honom tillbaka: men ehuru smärtsamt skiljsmessan var från en man, den han betraktade som sin andre far, förblef likväl Manuel otöränderlig i sitt beslut. Hans första bemödande efter återkomsten till Spanien, var att studera allmänna tänkesättet, sederna, behofven inom hvarje klass af samhället och att analysera lasterna och missbruken, hvars vidunderliga förening utmärkte landets styrelse. Han sysselsatte 25 med de förbättringar, som omedeibart kunde verkställas, och med sådana som ovilkorligen fordrade tid på sig för att mogna.