Aftonbladet – 22 mars 1844, sida 3

TS NN het, hittills uteslutande fästad på den ögonblickliga faran, hvarifrån de lyckligen befriats, började nu vända sig på framtiden. De kunde nu mäta hela vidden af sitt företas. Hvilken allvarlig, minutiös, mödosam omsorg fordrade icke den sårades belägenhet, och detta ändå utan hopp om en lycklig utgång, om icke möjligen etter lång tid. Och under denna mellantid, hvilke förändringar kunde icke Tramkallas af den minsta slump, huru lätt kunde icke den lindrigaste oförsigtighet öfverändakasta en byggnad, som den kristliga kärleken så mödosamt upprest, och kanhända störta de skyddande såväl som beskyddaren i en afgrund af de oberäkneligaste olyckor. i Men om dessa reflexioner uppfyllde Theodotiindas hjerta med oro och rädsla, skakades hennes beslut ingalunda deraf. Det egendomliga hös ädlare naturer, det som utmärker och höjer dem öfver de vanliga, är en bestämd ihärdighet att framgå mot ett berömligt mål, utan att fråga efter storheten af binder eller faror. Och det erfordrades verkligen, att denna ädla varelse under bilden af ex engel dolde en mycket energisk karakter, för att icke bäfva tillbaka för tankan på en sa afskräckande förening af besvär och faror, och för att ögonblickligen finna hos sig det dygdiga mod, som utmärker dessa qvinnor, hvilka bland nationernas krigiska ståt oca flärd inlägga ett fragment af älskvärdhet i menniskoslägtets annaler. Sennor Mertönez åtog sig att samma afton anskaffa en kammariru åt Theodolinda, en enka af mogen ålder, som kunde blifva henne ett nödvändigt och dyrbart biträde; och för att motivera sina numera ofta förnyade besök, beslöts att Mariquita skulle låtsa en sjukdom, som för längre tid höll henne vid sängen. ? Rummea voro äfven så belägna, att man såväl om dagen som naiten kunde komma från Mariquitas kammare till den, som var upplåten åt den sårade, utan att märkas af folket i huset. (Forts. följer.) :