Aftonbladet – 21 mars 1844, sida 3

komma, åtminstone kunna uppkomma. Bredvid de tjuge bör då finnas en återhållande, modere-Irandg kammare, som paralyserar deras beslut i alla frågor, som röra hvarje serskild minoritets rätt. Om Klädesfabrikationen har en rätt, Bränvinsbränneriet en, Grossbandeln en, Småbandeln len, Skeppsrederiet en, Potatisproduktionen en, Sä4esproduktionen en, Tackjernstillverkningen en, StångjernstslHverkningen en o. s. V., så böra de anI tingen, hvar för sig, äga ett veto, (och våra fyra stånd äro då visst icke tillräckliga), eller ock måste finnas, en maximus communis divisor, som skyddar hvarje minoritets rätt — och minoritet (blir hvardera bland det hela — vid hvarje serskild fråga, hvilket med andra ord: vill säga: gör hvarje förändring, hvarje beslut omöjligt. De serskilda, de många minoriteterne är det således säkert icke, hvilkas rätt man åsyftar att få skyddad; det är någon minoritet par excellence, någon minoritet, som känner med sig, att hon aldrig kan skyddas af annat än positiva lagar och tvångsåtgärder — med ett ord, den minoritet, Isom i sekler spelat rolen af majoritet, och I mot hvars anspråk man aldrig funnit nödvändigI heten af ett skydd för den verkliga majoritetens rätt, d. Vv. s. den privilegierade minoriteten. Man linser och känner, att hvardera af de ofvan påräknade minoriteterna icke till sin natur är filendtlig mot det hela och icke behöfver frukta något för sin verkliga rätt af det hela; men deremot känner man djupt, att denna minoritet — de privilegierades — aldrig kan lemnasoantastad, så snart den icke har juridiska tvångsmedel i sitt våld. I bottnen på ropet om behbof af ett skydd för I minoritetens rätt, ligger följaktligen den tanken, att det finnes en privilegierad minoritet, Isom behöfver skyddas af en serskild, med veto lutrustad kammare, d. v. s. en minoritet, som Isjell vid utgöra en serskild kammare, emedan hon . på annat sätt icke kan vara säker om skyddet. JAI annan utläggning af anspråket är blott skrymTteri och förgyllning. Att någon annan sorts miI noritet skulle beböfva skyddas eller kunna skydIdas mot majoriteten, vore en enfaldighet. Derlemot skulle majoriteten någon gång behöfva och kunna skyddas mot — sig sjelf; och det är detta skäl, som föranledt oss att i. visst mått medgifva nödvändigheten af en andre kammare. De vanliga farbågorna för ,öfverraskning,, förhastade beslut, 0. s. v. hysa vi imedlertid icke, åtminstone icke på de vanliga grunderna; eller rättare, vi äro öfvertygade, att alla de domar, man vill uppresa mot den s k. folkviljan, äro vanmägtiga, t fall denna vilja skulle få det infallet att öfverträda laglighelens gränser; och detta måste dock vara fallet, om någons rätt skall antastas. Förhållandet är, att man (med vilja, det förstås) förblandat rätt -med fördel. Sambhället, så vida det vill förtjena hamn af samhälle, måste skydda, icke blott minoriteters, utan den minstas af alla minoriteter, individens, rätt: hans lif, hans egendom, hans samvetsoch. tankefrihet, hans förvärfs-frihet. Om någonsin några representantkamrar ville göra intrång i dessa frioch rättigheter, så vore det våld; och våld kan begås at tio kamrar, så väl som af en. Bemålte rättigheter äro juridiska, icke politiska, och skyddas af domaremagten, icke af representationen. Denna skulle således våldföra domaremagten och tillika antingen våldföra eller vara i komplott med regeringsmagten. I lörra fallet vore representationen i öppen :revolution; och buru någon öfre kammare skulle genom voteringar bämma en dylik revolution, inse vi icke. Aldrig bar historien visat oss en öfre kammare, som förmålt stilla en revolution. i Man säger oss väl, att det icke är på den vägen man bearar våld af majoriteten å minoritetens rätt, utan genom stiftande af lagar och besynnerligen genom beskattning, som våldet skulle utöfva: majoriteten skulle stifta förtryckande lagar mot sina motståndare och pålägga dem hårdare beskattning än sig sjel. Att den ofvan antydda minoriteten befarar dylikt, är naturligt nog, enär bon påminner sig, att detär på samma sält, som bon sjelf i många sekler förfarit; men hvad som varit tillbörligt för en minoritet, kan naturligtvis icke beviljas en majoritet. Den förras rätt är helig, men den seäånares behöfver icke ens nämnas! — Men lemnom denna betraktelsel Farhåvan vederlägger sig sjelf, så snart majoriteten ej kan stifta andra lagar, än de som gälla för alla, och de, som befara s. k. plundring, i fall majoriteten en gång verkligen komme till makten, hafva läsit historien blott på en sida och förvexla ett stadgadt och lagligt välde med några korta vansinnighetsepoker: då det talas om mejoritetens besittning af makten, drömma de endast om Välfärdsutskott, om Johannes van Leydens rike i Mänster; och några få andra dylika paroxysmer, dem historien vet att omtala, men under hvilka, il fall de någonsin skulle återkomma, en återhållande kammare just skulle cke förmå skydda, hvarken minoriteten eller sig sjelf och icke hittills förmått skyda dem. . Nej, antingen har minoritetens rätt ingenting att befara, (så vida man icke med rätt menar företrädesrätt, privilegier), eller ock kan de privilegierades utrustande med ett eget veto ingalunda skydda den. Under vanliga förhållanden och så länge lagarne icke våldföras, ligger skydd nog uti formerna för majoritetens ombudsbeslut, uti