Ett par exempel torde bättre illustrera denna taktik. Den Konstitutionelle har nemligen upptagit såsom utgångspunkt den fras, som fälldes af nåzon oppositionsledamot, vid sista riksdag om nödvändigbeten att då, vid riksdagens början, göra all regering omöjlig,. Läsaren torde ock minnas, hurusom det. då, älvensom ännu, efter riksdagens slut egentligen var Freja, som dref denna sats genom sitt påstående, att en total. skattevägran är det verksammaste medlet, hvarigenom Ständerna kunna och böra verka till förändring al rådsifvarepersonalen och: ett af allmänna tänkesattet ogilladt system, samt huru hon då till och med bittert anföll Aftonbladet, som ansåg detta medel i sin ytterlighet oanvändbart och alitför revolutionärt. Likaså minnesman väl, hurusom salig Argus på sin tid länge äflades först med den s.k. StatsUtskotllsvägenn, som sedan åter förkastades, för att gilva rum åt KonstitulionsUtskoltsvägenn, och huru Argus än yrkat på användandet af 406 S:n medelst Riksrätt, än på den 407, men alltid med. skarpt klander mot dem, som varit af annan tänka. Nåväll nu är det åter en helt annan väg. Allt det förstnämnda är nu partiyra. A:ven i den. omständigheten att, enligt Borgareoch Bondeståndens yrkande, Ständerna kunna fästa något vilkor vid beviljandet af ett anslag, är den Konstitutionel!e nu ett eko af Hrr von Hartmansdorff, Lefren, Rosenblad m. fl. på Riddarhuset, och låtsar sig deri se ett försök att rycka den vadministrativa makten från Regeringen i Reprepsentatiopens och dess fullmäktiges händer, och att förvandla de lagstiftande och beskattande Siånden till regerande Ständer,, samt föregifver, att någonting dylikt icke kan ske i andra konstitutionella stater. Vi vilje verkligen göra Hr Johanson den rättvisan att erkönna, det ban icke är så okunnig om dessa förhållanden, som han gör sig genom denna framställning, hvilket ock bevisas deraf, att ban förr försvarat motsatsen. Man vet för ötrigt, att i frågan om nya. samhällsinrättningar i England eller Frankrike afgör regeringen icke sådana allena, utan de underställas först kamrarna, hvilkas beslut vanligen belt och bållet följes. Bevis härpå bar man belt färskai diskussionen om jernvägsprivilegierna, om patent!azen m. fl., och vi beklaga den minister, som skulle våga frångå de vilkor, de lagstiftande församlingarna i dessa länder stadga för sina anslag, eller kalla dem ett ingrepp i kronans prerogali. I Sverge har Regeringen rätt att på egen band göra aila organisationer, men deremot hava Ständerna en vidstracktare makt bär än i England och Frankrike i afseende på anslagen, då Regeringen uttryckligen är skyldig att använda dem till de af Ständerna fastställda ändamål. I följd häraf kunna Ständerna äfven afslå ett anslag till en af Regeringen beslutad organisation, och denna måste då af sig sjeif upphöra. Så mycket mera kunna de då äfven säga: vi vilja väl bifalla, men med det eller det vilkoret i afseende på medlens användande. Härigenom utöfva de väl ett inflytande på sjelfva orsanisationen, men ej på förvaltninzen, som är nåsot. helt annat. Det är i alla fall naturligt, att Regeringen; om den ej anser Ständernas vilkor intagligt, bar rätt att svara, att den ej kan acceptera vilkoret, utan i sådant fall måste betrakta saken såsom afslagen, och dermed bar den sin rätt Mförryckt bevarad. Men att draga anslaget från det if Ständerna fastställda ändamål är tydligen grundagsvidrigt och skuile förvandla representationen till en blott beskatthingsmadchin, på hvars tankar Reseringen aldrig behöfde göra något afseende. Det kall blifva intressant att se, huru den Konstuu-lionelle vill reda sig ifrån dessa taktiska och obetridliga argumenter.