Aftonbladet – 21 mars 1844, sida 1

SPIONEN). SANN BERÄTTELSE FRÅN SISTA FINSKA KRIGET. Då Anders inträdde i stugan, var T just sysselsatt med att fastbinda den öfver bröstet korslagda gröna yllegördeln öfver den med en småprickig manchesterkrage ornerade, temsligen ragsslitna vargskinnspelsen. Han gjorde nu ett ögonblickligt uppehåll, i det han med en skarpt genomtränzande och forskande blick mätte Anders. Först vågade han icke tilltala denne, men snart sade han dock: . . — Nå, fader Anders, råkade ni musjören, och hvad sade han? Lif eller död berodde på det första ord, Anders skulle yttra. T vågade kmppt andas. — Nu äret bra, ba musjören jag sku hälsan å säga, hva an kunde mena miäet; fuller vsan så där smått sjuk-roko (opasslig) kunna jag tycka, då an va här i jonstas. — Sade musjören verkligen så? genmälte T och drog djupt efter andan, knappt troende sina öron. — Som jag säger, kära herre, så san för sanna, svarade åter Anders. — Tack, fader Anders för besväret; der har ni litet tobakspenningar, sade T och smög en hel riksdaler riksgälds i gubbens hand, som, stum af förvåning, knappt vågade emottaga den frikostiga Båfvan, ty den tiden bade riksdalern litet högre värde än nu; en hel riksdaler i drickspennivgar od mera en excellens, än en ringa landtmäare. Vi känna alla ett djupt behof att vid mikligare Ingripande. händelser och vändpunkter i vår lefnad, de må sedan vara sorgliga eller glädjande, meudela oss med andra; detta är menniskonaturen eget. Isynnerhet är detta fallet. med sangviniska naturer, som i allmänbet känna allt lifligare, ) Se Aftonbl. J4 63, 66 och 67.