Aftonbladet – 20 mars 1844, sida 1

SPIONEN ?). SANN BERÄTTELSE FRÅN SISTA FINSKA KRIGET. Det första som mötte Ss blick då ban trädde utur stugan var Ts hosom välbekanta, hvita släda, som stod endast fem å sex alnar från trappan. Hvad som dernäst ådrog sig hans uppmärksamhet, var ljudet af en kurirklocka. Han kastade ögonen utåt landsvägen åt det hållet, hvarifrån klockans ljud tycktes låta förnimma sig, och varsnade en kursläda, hvilken med god fart styrde åt gästgifvaregården. Vid denna åsyn rann en ljus id upp hos S, en id, den han ansåg för en verkligt gudomlig ingifvelse. Nu gäller det, nu eller aldrig,, sade han vid sig sjelf, i det han vände sig till gästgifvaren och några bredvid honom siående skjutsgossar, hvilka den gällt ljudande kurirklockan utlockat. — Kan icke gästgifvaren hålla bättre ordning än så på hållpojkarne? År det skickligt, tycker far, att låta dem så der lemna sina siädor framför trappan, så att resande icke slippa fram, hvad är det för en ordning? — HV fuller inte hållpojkaas släa häder, genmälde gästgilvaren något stött, utan hä han resandes, som kosakre fola mä säg går om aftone, då dom kom hid; men fuller kan hållpojkaa skjut unda sla i stjulet dernas, så står han inti väje för han resande, accurat som musjören säger. Pojkar dernas, stjutin unda släa! Härvid fattade två å tre raska gossar i fimmerstängerne, i afsigt att fullgöra gästgifvarens befallning; men knappt hade de vidrört finimer) Se Aftonbl. JM 65 och 66.