Aftonbladet – 20 mars 1844, sida 1

stängerne, förrän de å gården stående kosacker rusade fram och med upphöjda kautschukar hotade de häpne skjutsgossarne, hvilka förskräckte drogo sig tillbaka. Förloradt!, sade S vid sig sjelf och bleknade. Han hade nemligen påräknat, att om han kunde få slädan i skjulet, lättare komma åt den och undgå kosackernes uppmärksamhet. Dock ännu ett försök, tänkte han och vände siz ånyo till gästgilvaren. — Hvem tror väl far det kan vara, som kommer i koj-båten (kurslädan) der borta? jag tycker det liknar sig att vara landshöfdingen. — Jaa, sade gästgifvaren, satte handen öfver ögonen och bligade utåt landsvägen, säger musjören det, vale kan et icke vara så. oc Nå, men tycker far det då passar sig att den der slädan står och skräpar här framför trappan; koj-båten slipper ju inte något så nära till en gång! Nej; det går aldrig an; kära, skaffa undan slädan i skjulet, annars kan ju far få bara skam och förargelse. oo— Hä fan ta kosakre, som kinnas X int låter pojka dra undan släa-skrälle deras, genmälde gubben, i det han klådde sig bak örat, synbart orolig öfver de snubbor för bristande ordning, han af den förmente landshöfdingen väntade sig. — Nå, men far kan ju säga åt dem, vet jag. att det är landsböfdingen sjelf och att gården och trappan skall vara fri och öppen, invände åter gös som icke ännu ville gilva sig. — Säga åt dom, ja, säga åt dom ja, hä tror jag fan så bra; hvem håla kan tal mä dom, tror musjören? Nog vet an int kan jag nå tattersk! IHan, som ä studera på mång språk, kan va go