Aftonbladet – 19 mars 1844, sida 3

AA N5tNÅS5ÅNÅHÄ ON St?) som för intet i verlden hade så liter lust, som för att i närvarande ögonblick skratta bemödade sig dock, så godt det lät sig göra, at efterkomma gubbens uppmaning och vidtog: — Farbror vet, att jag för farbror är färdig att våga allt, hvad vågas kan; men säg mig blott nu, hvad och huru jag skall göra, ty jag ser ingen möjlighet, då hvarje steg, hvarje rörelse bevakas. . — Jag ser icke stort mera. Jag heller, och frågan är nog kinkig. Mod och beslutsamhet fordras det och att våga det steg Jag Lar i sinnet är bestämdt afgörande; lif eller död beror derpå, för mig och dig. Af! ingen annan an af dig kunde jag begära det; men jag känner med mig sjelf, att jag kunde våga det samma för dig, tillade T, i det hans ögon öfverdrogos med en liten fuktighet. — Skratta, skratta, kära farbror, sade nu i sin tur eljest bär det till fjälls! — Riktigt anmärkt! svarade T och efterkom uppmaningen, här är hvarken tid eller ort att öfverlemna sig åt sentimentala känslor och utgjutelser. Hör nu då, hvad jag har att säga dig! Bestarne hafva anställt den mest noggranna undersökning med mig och mina effekter. På min kappråck vände de ut och in, genomluskande hvarenda vinkel och vrå; likaså gjorde de med matsäcken. Då de icke funno hvad de väntade sig, hade de den artigLeten att afkläda min person från topp till tå; men då deras bopp dervid blef lika gäckadt, förgrymmades de svårliga och äto genom tecken förstå, att hos mig måste finnas papper — troligen hade de denna uppgift af någon svensk öfverlöpare — och att man, om icke förr, så vid bögqvarteret, nog skulle förstå att få fram sanningen. Några af dem gjorde till och med hotfulla åtbörder med sina kantschukar, i afsigt att. sålunda lossa min tungas band; men anföraren, som i allmänhet — jag vet ej af hvilket misstag — tyckes fått en större portion menskgo