Aftonbladet – 19 mars 1844, sida 3

det steg ham nu skulle våga; men icke endast hans, äfven en annans berodde deraf. Skulle han väl våga sitt eget lif, för att antingen möjligen rädda dennes, eller ock ådraga dem begge en lika så säker, som vanhederlig död? så frågade han sig sjelf och för några ögonblick fick sjelfviskheten öfvertag med honom; men i det nästa hade han åter nedkufvat den uppstigande ovärdiga känslan. Den strid han med sig sjelf kämpade, var kort, men het och afgörande. Med en viss allvarlighet och högtidlighet och med ett uttryck i ansigtet, icke olikt det som vi föreställe oss måtte stämplat de trebundrade Spartanerne, hvilka före slaget vid Thermopyle jemte sin anförare bögtidligt invigde sig åt en säker död, reste St sig till sin fulla länsd från bänken, i det han med fast och beslutsam stämma yttrade: — Jag vågar försöket, det må bära, eller brista. Huru, det vet jag icke, har icke heller lång tid att grunda derpå, ty efter all sannolikbet bryta de snart upp; men försöket skall vågar, och dermed basta! Hvad som skall göras, måste göras snart, ty ögonblicken äro dyrbara; derföre går jag ut, går på Guds försyn och väntar af Honom en nästan omedelbar bjelp, ty på vanligt sätt kan jag icke ens närma mig slädan, då sju å åtta barbarer jemt äro derute. Då farbror tror mig väl vara hemkommen, så skicka gamla Anders med kaffepannan tillbaka till. prostgården, så får jag tillfälle att genom bonom på något sätt låta förstå huru saken aflupit. — Godt, min kära bror, Gud hjelpe dig och mig med! sade gubben med någon dallring på rösten, hvarefter de höfligt bugade sig för hvarandra, och åtskiljdes. (Forts. följer.) 6 — Mademoiselle Maria Taglioni är för närvarande i Warschau, der hon vistats i några veckor och gifvit flera representationer med ständigt stegrad entusiasm. Hon kommer derifrån att begifva sig till Paris, der hon kontraherat om engagement.