T fortsatte imedlertid oafbrutet sin läsning, utan att lyfta ögonen upp från boken. Var detta förställning eller hade han verkligen icke observerat S8 närvaro? Denna inom sig uppkastade fråga kunde han icke besvara. St7477 blef slutligen både orolig och otålig, och gjorde ett och annat slag öfver rummet, under det han med värden samtalade uti något likgiltigt ämne. Under sitt gående fram och tillbaka afpassade han det så, att han kom T nära nog, för att kunna gifva honom en rätt eftertrycklig stöt, dock utan att någon kunde märka det. Då liksom vaknade T upp till den honom omgifvande verkligheten, spratt ögonblickligt till, då han varsnade stt, och stod just i begrepp att broderligt räcka vännen handen, då denne i rättan tid afböjde det, i det han under en kall, eburu artig, bugning (sådan man vanligen gör den för en fremmande, likgiltig person), men med en betydelsefull blick sade: vi känna ju ej hvarandran — Ja, det har sin fulla riktighet, jag hade så när glömt det, genmälde T, lika kallt besvarande bugningen. En paus uppstod. Efter en stund grep T efter sin snusdosa, bjöd med komisk artighet S en pris, anvisade honom plats å bänken att sitta ned, och yttrade: — Vi kunna tala hvad vi vilja, ty bestarne förstå ej ett ord; men kom ihåg, att vi derunder jemt skola visa oss alldeles förbannadt artiga mot hvaranara, ty det hör nödvändigt till pjesen. Härvid gjorde han en så sockersöt, artig och förbindlig grimas, att S höll på att utbrista i ett gapskratt. — Godt, att vi kunna språka fritt, men är det blott rätt säkert hvad farbror säger? Måhända förstår någon af farbrors ressällskap ett och annat ord, och då äro vi rakt förlorade, genmälde str halfbviskande. — Per Jovem! återtog T, som var en stor ilskare af latinska fraser, tala ur skägget, din ca