nehåll, som satte de begge herrarnes skrutimuskler i en så våldsam rörelse, accompasnersd dem, utan att de likvid naturligtvis förstodo ett enda ord; men de skrattade åt skrattet, som men säger. Denna ögonblickliga munterhet utträngdes dock snart hos St af den dysterhet i lynnet, för hvilken han af naturen hade böjelse, en dysterhet, som nu dessutom, af lätt begripliga skäl, var ytterligt stegrad. Då han nu åter fått önskad anledning att samspråka med T, kunde han derföre icke afbålla sig ifrån att 1 en halft förebrående ton yttra: — Det förvånar mig på det högsta att farbror, under förbållanden, sådana som de närvarande, ens kan läsa något, än rnindre att så låta deraf fängsla sig, som det nu verkligen v.sat sig. — Rätt, min heders bror, derutinnan har du fullkomligen rätt. Jag bekänner, att j:g är en oefterrättelig gyckelmakare och kan aldrig uppe höra att vara pojke; men hv:d nu min recite ur boken och det derpå följande skrattet serskildt vidkommer, så får du icke så strängt skrifva allt på mitt lättsinnes räkning heller, ty så con amore, som du synes tro, läste och skrattade jaz just icke. Jag hade dervid en annan afsigt, den att sålunda få anledning att å nyo inleda ett samtal med dig, och jag bar nu vunnit min önskan, utan att fästa babianernes uppinärksamhet. Låtom oss nu tala några rätt förnuftiga ord angående vår gemensamme vän T, som inom !å dagar kan bära om halsen — föga roz Anne Orden, men troligare hamporden. Men mig faller en ljus ide in! För att nu från oss aflägsna äfven den sista skymt af misstänka, skola vi under hela vår conference ställa oss så, som skulle vi blott sysselsätta oss med boken och dess innehåll. Det är väl sannt, att jag icke egentligen så noga har mig bekant huru kosack-logiken är inrättad; men om den icke från vår gör alltför väsendtl;. sa afvikelser, var jag ex xquo, att de, om iroget följa milt projekt, nödvändigt måste dra