niculus, och hväs icke som en åkerknarr! ser du icke, huru den der riddar Blåskägg, som står vic spisfönstret, glor hit, icke derföre att han förstår vanligt menniskospråk, men derföre att du behagar hviska. Här gäller det att icke vara dum. utan att spela fint! Tala du hvad-du vill, dei skadar icke, ty de förstå ej ordet, och tro mig då jag säger det, men förråd hvarken genom miner eller åtbörder, att något vigtigare afhandlas emellan oss, ty. då är det kaputt. Se så, nu kan du åter, för att afleda uppmärksamheten, inlåta dig i samtal med värden för en stund. gatt fann detta Ts yttrande väl grundadt, vände honom med skenbar likgiltighet ryggen, i det han åter upptog det med värden afbrutna samtalet. En stund bortåt hade han språkat med denne, då han på en gång hör T, som åter vidtagit läsningen af sin resa till Brunswig, utbrista i ett skallande skratt. . — Nej men hör, detta är nu alldeles topprasande, sade han i det han högt började läsa upp skildringen af jägmästar Dornbuschs äfventyr, först då han under badandet i en flod blef bestulen på sjöskumspipa, väst och permissioner, sedan hans utomordentliga förlägenhet, då han å det värdshus, der han efter detta missöde fick herberge, under natten öfverraskades af en ung flicka, som gick i sömnen och som utan vidare krus i sängen intog det lediga rummet bredvid honom, och slutligen de rekognoscerinpgs-försök. han efter hand med pekfingret vågade, för att fullt förvissa sig, att hans sköna sängkamrat icke var någon vålnad från andeverlden, utan en lifslefvande menniska af kött och blod såsom han sjelf. Gubben T var nära att kikna af skratt åt den verkligen fatala beskrifningen: och St som äfven fann densamma högst löjlig, instämde med T--7 af bjertans grund, för några ögonblick glömmande den förres svåra ställning. Till och med några at kosackerne, som i början med förvåning blängde pådem, innan de märkte att det var bokens in