Aftonbladet – 15 mars 1844, sida 1

— Delas af ingen? återupprepade den gamla vännen och tänkte ovilkorligen på sin beskyddare, srefven — åh, nej! det kan jag just inte säga — ag är med ett ord ganska nöjd och glad — och således lycklig. Jag har lyckats att få en inflytelserik plats, jag har den fröjden att se, huru man afundar mig min lycka. — Jaså, Gustaf, sade Ekner, med ett sorgligt leende, du tror då, att vår sällhet blott är ett distillat utaf andras afund, du tror då ännu liksom fordom, att lyckan och förnöjsamheten bero af hvad andra tänka derom — du vill. vara ansedd för att vara lycklig och har derföre afsagt dig att vara det. — Ar det så? — Nej, långt derifrån, Ekner; men nu om annat, afbröt honom kammarherrn, som svigtat ur sin vanliga fattning vid första mötet, men åter råkat i det gamla spåret för sina tankar. Du är gift, och med en ung hustru, och du äl likaså gammal som jag, — jag tviflar ej på at det är ett godt val, — men olikheten i ålder? har du väl betänkt den saken, Ekner? Kammarherrn ville på detta sätt liksom återgälda, hvad han sjelf lidit af sin akademikamrat: frågor. , — ÅAja, sade Ekner lugnt, du kan ha rätt nog men saken är ganska klar, ty för det första rå kade jag ej förr än för två år sedan en flicka som jag älskade nog högt, för att vilja gifta mig med henne, och det var väl litet rasande, att hor var bra ung, men ser du, hon tog mig ändå och det utan beräkning; ty att bli klockarehustrt är ej särdeles afundsvärdt för en prestdotter, oc! hon gifte sig således med mig och ej med mit namn eller min syssla.