Aftonbladet – 14 mars 1844, sida 1

— rp MH MAA mar i sin mogna ålder, stod framför sin anspråkslösa kateder med koralboken uppslagen och sjöng och barnen suto i djupa leder framför honom oct läto sina silfverklingande toner täfla med han: fylliga röst. Blott ett och annat barn såg sig förjstulet am på de fremmande, men skolmästarer sjelf afbröt icke sången, utan fortsatte liksom ingen mera än han och bans barn varit närvarande. Sedan sången slutat, erbjöds de fremmande ett par stolar; men då grefven ville irlåta sig räsonnemanger om skolan, om nödvändigheten a en god barnauppfostran, om vigten af de lägre klassernas bildning — ty grefven kände till dybkt, derföre att grefvar förstå allt — då svarade skolmästaren mycket lakoniskt och blott smålog åt den förnäme mannens tankar om detta agom som man borde iakttaga vid folkuppfostran. Denne grefve kunde, lika litet som mängden af högt uppsatta, förneka sin fruktan för allmän upplysning, liksom rygga tillbaka för den tanken, att bonden en gång skulle veta lika mycket som ban sjel. Hen såg i en vidsträckt folknppfostran blott elt sätt att bilda ett oroligt och laglöst folk, och .cke att man lyder bättre, då man vet hvad man lyder, än då man handlar blindt efter befallning. Uppostran är sitt eget korrektif, och om man söker att hindra den, åstadkommer man blott att den blir ofullkomlig, blir hall — den farligaste af alla. Då vi ej kunna låta natten fortfara, så låt det i Guds namn bli dag, rigtig dager, och tro ej) att folket är lättare att behandla i skymningen, der det både ser och icke ser, och icke igenkänner vän ifrån fiende, ej kan skilja mellan frihet och sjelfsvåld. Så tänkte skolmästaren, men han sade deticke,