Aftonbladet – 12 mars 1844, sida 1

historia eller ett biografiskt lexicon. Huru otalige äro icke dessa namn som bevaras åt odödligheten, huru Bblandadt är ej sällskapet och hur mycket är, öppet sagdt; hela odödligheten värd? Och likväl finnes det tusende, som lika med Lindlöf uppoffra : hela sin lefnads glädje för denna ära. En vän trädde inom dörren till adjunkten, det var professor P., hans synnerliga vän och beundrare, hans förtroligaste vän och förtrogne. — Du ser missnöjd ut, Lindlöf, har du läst Litteraturtidningens recension? i — Å ja, svarade denne; jag sätter mig öfver sådant, ty den bär alla kriterier af att vara författad af en, som blott kan hugga i vädret. Man har missförstått mig, man bedömer mig från en falsk ståndpunkt och således skeft, mina nya åsigter måste också stöta Mot på många håll. Men någon måste strida för det kommande, rycka sitt tidehvarf med sig, liksom den starkaste svanen flyger i spetsen för falangen, då flyttfoglarne draga mot söder eller derifrån och åter hem. Det tillhör den starke anden, att anföra sin tid, både då den gör utflygter utom sitt gamla område och då den återvänder dit Ty det är en sanning, att den menskliga kulturen fordrar en sådan flyttning fram och åter, och att den alltid slutar med att uppsöka sitt gamla stamland. Det är kulturens ebb och flod, som I0gen makt kan hindra. — Du har rätt, sade. professorn, men, käre Lindlöf, du lefver blott för en id, det är likväl bågonting tomt deri. Vet du hvad, du borde gilta dig. rg nej, yttrade adjunkten dyster, jag. har blott en gång drömt OM huslig lycka, se här är hennes porträtt, men Jag ref denza bild ur mitt