Aftonbladet – 12 mars 1844, sida 1

I — nÄ— ne. Och ändtligen, fortfor han efter en stunds ljupt begrundande, och. ändtligen glömmer man mig. Jag har skrifvit på ett i framtiden bort slömdt språk; Svenskan klingar annorlunda om någ: ahundrade år härefter, än den klingar nu;-di igger jag der afgudad och bortglömd, liksom Stjernnjelm nu. Folken omflyttas, språken sammanblandas, allmännelighet och nivå i allt är hvad vår tid fordrar. Vår tid säger liksom : barnet, då det förbjudes att röra knifven: pnär jag blir stor år jag begagna honom. Folken fordra nu jemnlikhet och afvisås såsom barn, derföre att de ärc barn; men den tiden kommer, då folken också ren och barnet träder ut i verlden och skaffar si vänner efter eget skön; då förbrödras folk mer folk och sammanblanda språken med hvarandra liksom de gamla fosterbröderna, som blandäde sit b!odsamman i bägaren och drucko, och språke; äro folkens bjertblod. Det är språket, som upp tar ideraa och kringför dem inom samhällskrop pen och åter alsätter dem i menniskornas sinnen Men det är långt dit, och så länge fortfar min odödlighet, utan att blifva en pina för skolgossar Den snillrike mannen satt länge begrundande Han lefde och arbetade blott för ett odödligt nam: — det var utgångspunkten och slutpunkten fö, hans sträfvande. Detta brinnande begär efter ett litterärt rykt ejorde, att ban uppoffrat: allt, helsa och timli glädje. Han lefde i sina skrifter endast för at dö med den öfvertygelsen, att man skulle min nas honom. , Man kan ej missuana honom denna lilla. gläd je, då man ser de digra luntorna af en litteratur